Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mina dagar, som, fast de ej varit så långa, dock varit nog
vidriga». En kista med naturföremål, som han sände hem
därifrån, kom aldrig fram, ty fartyget, som hade dem
ombord, blev taget av sjörövare.
När äntligen resan kunde fortsättas igen, gick det ej för
mindre än med en ny bekantskap med sjörövare, vilka
nödgade fartyget att taga sin tillflykt till ön Elba. Detta hade
dock den fördelen med sig, att Kähler fick tillfälle att här
samla in »en ansenlig hop rara och vackra örter jämte en
myckenhet insekter». Slutligen kom man emellertid fram
till Neapel, som var resans mål, och härifrån företog Kähler
talrika exkursioner i trakten. Men så kom olyckan igen,
denna gång i form av en svår feber med åtföljande lamhet
i nedre delen av kroppen, varigenom Kähler i åtta månader
hölls fängslad vid plågobädden och blev så medtagen, att
han sedan måste »så gott som krypa fram». Han fruktade
att bli krympling för livet.
Småningom förbättrades väl hans hälsotillstånd, men
kassan förblev alltjämt skral, så att han tycks ha fått göra
sin hemfärd — eller åtminstone större delen därav — till
fots. Han blev med tiden amiralitetsläkare i Karlskrona,
där han dog vid 46 års ålder.
Kähler hade förföljts av envis otur men dock tröttat ut
olyckan genom sin envishet. Detsamma kan ej sägas om
Daniel Rolander, som fick begagna sig av det
erbjudande, som år 1754 gjordes av en i Surinam bosatt svensk,
att låta en ung naturforskare någon tid kostnadsfritt vistas
där ute. Han stannade dock ej längre än sju månader i detta
intressanta land. Orsaken till hans hastiga återfärd framgår
av följande kuriösa brev till Linnæus, vilket vittnar om
att Rolander ej var mannen att utstå påfrestningen i
tropikerna. Så här skriver han: »Jag påminner mig, det Herr
Arkiatern undertiden[1] önskade sig kunna vara här med
mig en dag. Ingen skulle det hellre se än jag, men jag är
tämmeligen försäkrad, det Herr Arkiatern varken första
eller andra dagen en gång skulle våga sig gå in i skogen, då
han såge stora ormar, ödlor, insekter och andra djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
