Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i vädret, såsom de raskaste hjortar, fast de ofta av en lång
och mager vinterföda äro så vantrevne, att de gå som
benrangel, när de först om våren komma ut på marken.» Han
hade själv i Lappland sett, »huru renarna plågades av en
osynlig fiende: alla reste upp huvudet på en gång, spärrade
ut ögon och öron, sparkade med föttren, stodo helt ystre
och stilla någon liten tid men begynte ofta ånyo sin förra
rörelse, så hastigt och tillika[1], att ett kompani soldater
aldrig skulle kunna snällare och färdigare göra sina
exercitier. Således buro de sig åt väl över hundrade gånger.
När jag nu sådant hade åskådat tvenne gånger å rad,
frågade jag lapparne, vad det var, som kom åt renarna. Vilka
svarade, att flugorna oroade dem.» Snart fick han också
själv syn på plågoandarna, där de »svingade sig i luften
fram och tillbaka», och undersökte både dem och deras
larver, vilka utvecklades under huden på renarnas ryggar och
bildade de s. k. brömskulorna.
Sedan lade han på sina färder märke till, hur den ren,
som bar hans packning, förföljdes av den envisa flugan
hela dagen. »Hon hölt stjärten allt stilla uträckt och förde
på dess yttersta ända ett vitt ägg, så stort som ett litet
senapskorn. Jag hade min största fägnad att se hela dagen
igenom denna flugan såsom min trägna följeslagare ofta
tröttna upp förrän jag, särdeles, om luften var kall. Hon
var så varsam och rädder om sitt ägg, att hon ingalunda
tordes släppa det ifrån sig ned på renen, om han icke
stannade och stod stilla. Så envis var hon att följa efter renen,
att hon omsider tröttnade alldeles bort och föll av matthet
ned på snöbergen, då hon kunde tagas med händren, såsom
hon hade varit alldeles död. Men genast därefter, och då
hon allenast en minut legat på snön och flåsat som ett trött
bi, flög hon upp till nästa gröna fläck, där hon vilade sig
vid pass halvannan minut, innan hon åter flög upp och
började följa sin kära ren i hamn och häl efter.
Här kunde man med förundran skönja Skaparens stora
mästerstycke: huru han värjat desse späde flugor och gjort
dem ludna, lika som lappen i sin mudd, att de intet måtte
frysa ihjäl på desse kalla nordländska och snöfulla berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
