- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
402

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Under en vistelse i London 1758—59 skaffade Linnæus’
lärjunge Pehr af Bjerkén honom flere levande djur, bland
annat en orangutang, om vilken han skriver, att den är
»hiskeligen efterlängtad att se — kära, låt mig ej vänta på
honom, ty var minut är mig en plåga»! Och när han fick
höra, att Bjerkén även lyckats skaffa guldfiskar, uttryckte
han sin glädje med dessa rörande ord: »Så skall jag en gång
få se dem, som jag all min dag önskat, aldrig hoppats! Gud
give jag hade dem levande i orangeriet en gång!»

Bland alla sina fyrbenta vänner var det ingen, som
Linnæus hade så roligt åt som en »indiansk björn eller sjubb»,
vilken han fått av arvprinsen Adolf Fredrik. Den
beskrivning, han gjort av detta djur i Vetenskapsakademiens
handlingar för år 1747, är också utförd con amore:

»Lukten är märkvärdig på detta djur, som naturen givit
ett långt snyte, att den må färdigare vara det till tjänst.
Denna sjupp var alldeles blind, men genom sin goda lukt
hade han nästan samma vägledare, som en annor med de
bästa ögon; så att om någon sockerbakelse eller socker låg
på bordet, i skåpet eller något annat högt rum förborgat,
var han där strax och höll till godo. Om någon studerande
kom in, som hade russin och mandel hos sig, var han strax
i fickan, gjorde egendomen disputerlig och med våld
utpantade densamma. Om någon kom med mat, mötte han strax
densamma, ledd av näsan.

Hörslen var nog svag, vilket lärer komma av hans små
öron, som mindre kunna emottaga luftens darrande; och
skulle man ropa rätt hårt, att djuret det höra måtte. Det
är naturens vana att vad uti ett fattas med en annan
förmån betala.

Smaken giver oss vid handen detta djurs besynnerliga
mat och diet. Det åt mest, vad som föreföll: bröd, kött,
gröt, soppor, kräftor och ben, besynnerligen av fåglar, dem
han söndertuggade som kött. Men hans delikatess var ägg,
mandel, russin, sockerbakelser, socker och varjehanda slags
frukt, såsom äpplen, päron, körsbär, lingon, smultron etc.
Däremot förkastade han allt det som hade ättika på sig
samt surkål och fisk, den han varken rå eller kokad ville
gärna smaka.

Sovetiden för detta djur var emellan kl. 12 om natten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free