Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klyva[1] var honom ingen svårighet uppför trä eller plank,
på bord och sängar och uppför benen på folk. Men då han
skulle åter neder, måste han alltid med svansen nederåt
baklänges. Så snart någon kom, kiev han upp och
rannsakade alla fickor värre än någon besökare[2], i vilka han
nedträdde den ena handen, och om han fannt något
contrabande, sådant nämligen som dugde äta, var det strax
confiskabelt. Det var då knappt möjeligit att få honom ur
fickan, vid vilken han höllt sig fast och protesterade med
bannor, hot och svårt mumlande; och om han icke fick sin
vilja fram, bet han och var elak. Uti sin födelseort har
Skaparen gjort honom att vara besökare på fågelbon, där han
klyver upp i alla trän, rannsakar med händren alla hål, och
där han finner ägg, äro de hans.
Ägg och fåglar lärer alltså vara hans förnämsta spis hemma
hos sitt; ty när man lade ägg för honom, såg man, med vad
nöje han tog det, rullade det emellan händerna utan att
bryta’t, bet ett litet hål på sidan och därigenom utläppjade
alltsammans. Ävenså därest höns kommo honom förnär,
tog han dem fatt, bet sönder huvudet och utsög all bloden
— det andra brydde han sig mycket litet om. Men
besynnerligen måste jag med min skada märka, att påfåglar
smakade honom väl, vilkas prakt och fägring funno nåd för
hans smak.
Levnadsarten hans var att få ligga i solen; men icke gärna
satt han innesluten uti något litet rum. Han blev familjär,
lät bekante klappa och leka med sig, helst om de hade
russin att inställa sig med och allenast de ville icke lyfta honom
eller bära honom, det han omöjeligen tåla kunde. Han
omgicks med barn och hundar förlroligen och var tämmeligen
snygg, havandes sitt vissa ställe avsides, där han avbördade
sig sin vätska och orenlighet.
Sinnelaget hans var att vara envis, och det i högsta grad
så att då han leddes med tåg, kunde han på intet sätt tåla,
att man drog på tåget, utan lade han sig då strax ned till
jorden, utspärrandes och motspännandes med armar och
fötter, viljandes ingalunda gå med pock men väl med godo;
och då man ville taga honom, försvarade han sig med tänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
