- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
406

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varken med lockande eller slag få honom ifrån rovet; ty fast
man tog honom i stjärten och lyfte upp honom, som var
för honom det ledsammaste, spärrade han väl ut med
fötterna efter vanligheten men släppte ändå intet rovet med
munnen, intill dess man fann på hans kuse,[1] och för vilken
han var pultron[2] — det var svinborst, som han omöjeligen
tåla kunde. Jag vet intet, vad för slags svin tukta honom
i Amerika; men svinen känner han på borsten, ty fläsket
kan han äta, men svinet tål han intet och har just fått en
fasa för svinens päls. När sjupp en gång kom in uti
kammaren, under det man med dammkvasten avdammade
väggarna, pekade man med borsten åt honom, varpå sjupp,
som elden hade varit efter honom, höll för rådeligit att intet
längre vänta utan skyndade sig baklänges på dörren; ifrån
den dagen fick man bot för sjupps envisa sinne, att så snart
han kom i fickor eller skåp, och man allenast lät honom lukta
på en klädesborsta eller några borst av ett svin, cederade
han strax sin pretention och retirerade baklänges sig, som
fienden kommit efter honom.

Sjupps ända var beklagelig, ithy han, som aldrig kunde
sova som andre, för någre dagar sedan kommer lös om
natten, då alle gått till sängs, klyver över planket och in uti
en annor gård, där utråkar för en stor hund, som biter
honom till döds med min stora sorg. Änteligen efter några
dagars trägna sökande, fås han död igen.»

Det var en stor sorg för Linnæus, när något av hans
kära »indianska djur» dog. Den store vetenskapsmannen
sörjde då som ett barn. Deras bortgång »rörde honom så
hjärteligen».

Linnés kärlek till djur skall ha gått så långt, att han hos
sin granne bagaren flere gånger skaffade sig syrsor, som
sjöngo honom till sömns om kvällarna, till ej ringa
förargelse för hans hustru, som inte kunde begripa, varifrån de
kommit, och som hade all möda ospard att utrota dem.

För kräldjuren hyste Linnæus dock en rent fysisk
motvilja, och därför har han ej heller ägnat mera ingående
studier åt denna djurgrupp. Den beskrivning, han ger på dem,
andas avsmak för de kalla, slemmiga djuren i nästan varje
ord.


[1] Skrämbuse.
[2] Rädd stackare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free