- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
428

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fyra döttrar uppnådde mogen ålder. Den yngsta av dem,
Sophia, hade i dubbel måtto fadern att tacka för sitt liv.
I ett brev till Bäck berättar nämligen Linnæus om hennes
födelse: »Flickan var dödfödd eller död i födelsen, men huru
vi pustade och med konstgjord andning angrepo henne,
begynte hon efter 1/4 timma att visa litet anda, änteligen
dragas liksom med sista andedräkten och änteligen att visa
mera tecken till liv. Och nu tyckes hon må tämmeligen väl.»

Lilla Sophia blev faderns speciella gunstling. När hon
blev något större, tog han henne ofta med sig på
föreläsningarna, och då kunde man få se den lilla hela tiden stå
mellan pappas knän och höra på. Var mamma för sträng,
så kunde Sophia alltid ty sig till pappa. Så snäll han var mot
sin lilla flicka den gången, då hon skulle gå uppför trappan
med en trave porslin men råkade falla och slå isönder
alltsammans! Vad skulle mamma nu säga? I sin bedrövelse
sprang hon till pappa, och han förstod henne: inte skulle
lillan vara ledsen över sådant lappri! Han gick genast ut
och köpte nytt porslin. Men fru Linné gjorde stora ögon
vid middagen. Och nog misstänkte hon, att »Sophia varit
framme igen», men hon fick den gången nöja sig med pappas
förklaring: »Jag tyckte verkligen det gamla porslinet var
så fult, att jag slog sönder det och köpte annat i stället.»

Samtliga Linnés döttrar fingo av Fabricius det vitsordet,
att de »äro alla snälla men obildade naturbarn, utan det
fina sätt, som uppfostran skulle ha förlänt dem». Det ligger
nog en god portion överdrift i detta omdöme, men sant är
det så till vida, som Linnæus lade an på att uppfostra sina
flickor icke till modedockor utan till sunda och duktiga
husmödrar. Och därvid gick han nog till överdrifter, ja han
rentav motarbetade sin hustru, då hon ville skaffa dem
något mera vetande. Den äldsta och de båda yngsta
döttrarna blevo gifta. Den äldsta blev dock så olycklig i sitt
äktenskap med en brutal och utsvävande löjtnant, att hon
måste fly från mannen till föräldrahemmet med sin lilla
dotter, som naturligtvis blev morfars förtjusning.

Linnæus’ bild, tecknad av honom själv och andra.



I sina egenhändiga anteckningar ger Linné följande
porträtt av sig själv: »Linnæus var medelstor, snarare låg än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free