- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
430

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sov han blott från klockan 10 till 3. Vintertiden
arbetade han visserligen ej i regel så onaturligt länge, men ej
sällan hände det, att han även då steg upp på nätterna,
tände sin pipa och satte sig att skriva, tills han tröttnade.
Överdrifterna i hans arbetsamhet motvägdes dock något
därav, att »så snart han märkte minsta tröghet, gick han
ifrån arbetet, vilade sig med det han rökte en pipa tobak
eller kastade sig på sängen, då han hade den gåvan att straxt
somna, så han snärkade. Därigenom var han innan en kvart
åter munter och satte sig då till arbete igen. Härmed
continuerade han flere gånger om dagen», berättar hans son Karl.

Ett omdöme av särskilt intresse om Linnæus som
människa är Lovisa Ulrikas. Hon kom rätt mycket i
beröring med honom, särskilt då han höll på med att ordna
hennes naturaliesamlingar, och hade mycket glädje av hans
sällskap. I ett brev till sin moder skriver hon om honom:
»Det är en mycket underhållande man. Han har hela
världens kvickhet utan att äga dess sätt, och av bägge dessa
skäl roar han mig högligen. Det går ej en dag, utan att
han hittar på något sätt att hålla alla vid gott humör.»

En åldrande blomsterkonung.



På äldre dagar, år 1762, blev Linnæus adlad — det var
den tidens sätt att belöna även vetenskapliga förtjänster.
Han utbytte då sitt frejdade namn mot von Linné.
Lysande utmärkelser kommo också Linnæus till del från
främmande land. Han gladde sig över dem som ett barn, gladde
sig kanske mest därför, att han i dem såg en hyllning åt den
vetenskap, som genom honom lyfts från förakt till ära.
Han var för uppriktig för att kunna dölja sin glädje och
skilde sig därigenom från den stora massan av verkligt
fåfänga skådespelarnaturer, som med ett spydigt skämt mena
sig kunna dölja sitt inre högmod över s. k. utmärkelser,
som i själva verket kanske äro rena rama strunten, köpt
och förvärvad för hopjobbade pengar. Linné var för stor
för att dölja sig. Sådan han verkligen var, sådan visade han
sig ock. Han erkänner också i ett brev: »Om jag säger, att
jag är hatare av beröm, så ljuger jag som alla andra: vem
hatade sitt eget kött? Men nog känner Min herre vår egen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free