Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så illa hanterad som jag av mig.» Nu skulle han emellertid
lugna sig och ta sig tid att »äta, sova och vara glad».
Jo vackert. Tio år därefter beskriver han i ett brev sitt
arbete på följande sätt: »Varje dag föreläser jag offentligen
en timme och genomgår därefter för ett antal åhörare ett
privat kollegium. Ytterligare har jag en timme med danskar
och tvenne med ryssar. Sedan jag sålunda före middagen
talat fem timmar, läser jag på eftermiddagen korrektur,
skriver manuskript åt boktryckaren och brev till mina
botaniska vänner, sköter om trädgården och sysselsätter mig
med dem, som besöka mig, samt ser efter mitt jordagods,
så att jag mången dag knappt har tid att äta.» Men så säger
han också år 1768, att »otidigt arbete gjort mig utmärglad,
lutande och grå». Redan tidigt hade han börjat förlora sin
i ungdomen så lätta gång, »så att han vid 50:e året började
skjuta fram föttren i stället för att lyfta dem» — det är en
av hans främste lärjungar, som berättar. Dock hade han
ännu på det hela taget en god hälsa. Men så kärnsund som
hans själ var hans kropp icke. Hans utomordentliga
arbetsförmåga berodde alldeles säkert mera på hans brinnande
håg och hans rikt givande snille än på däremot svarande
kroppskrafter.
Alltsedan sin Stockholmsvistelse led Linnæus i 16 år av
en elakartad migrän, som var gång ansatte honom i ett helt
dygn. Det kändes, som om en spik borrades genom
tinningen. Sällan dröjde det mer än en vecka, innan anfallet
kom igen. Till slut blev han dock botad, och det tillskrev
han drickning av gott källvatten tidigt på morgonen samt
kroppsrörelse före middagsmåltiden.
På sommaren 1750 fick han ett så svårt anfall av podager,
att han själv befarade det värsta. Men han botade sig
genom att äta smultron, och sedan »åt han smultron var
sommar, så länge smultron varade, så mycket härav, han
förmådde och magen gitte emottaga, varigenom han icke
allenast slapp podagern utan ock övervann skörbjuggen,
som varje vår ifrån unga år gjorde honom tung». Under
fyra veckors tid varje sommar åt han fyra gånger om dagen
smultron med socker eller litet nysilad mjölk, nästan utan
att smaka någon annan föda. Det blev en 5, 6 liter om
dagen. Med förvåning iakttog han, hur hela hans kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
