Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härigenom liksom föryngrades och skadliga ämnen, som hopats
i organismen, avlägsnades.
Smultronkuren tog också bukt på den stenpassion, varav
han började ansättas år 1753. Men år 1756 kom
skörbjuggen igen, och följande år kände han sig så medtagen, att
han skrev i ett brev till Tessin: »Mitt levnads lopp är mest
utlupet; jag har skaffat mig en i otid utsläpad kropp, som
ej kan återställas.»
Under 1760-talet synes hans hälsa med några svåra
undantag ha varit ovanligt god. Men från och med 1770
förflöt inget år utan sjukdom. I början av 1772 skriver han
till Bäck: »Nu har jag märkt på alla omständigheter, att
min tid är hart när, och att mitt öde måste bliva slag, ty
huvudet vill vimbla, helst då jag lutar; fötterna snava,
liksom när någon är full, helst på högra sidan. Det faller mig
ej underligt: jag har vunnit de år, som ej nio av 100 födda
ernå. Gud täcktes denne gången uppskjuta executionen,
men jag känner domen: gömt är icke glömt. När sanden
är utrunnen i timglaset, måste det stanna.»
Två år därefter kom också »första dödsposten». Linné
träffades då under en privat föreläsning av slag, så att han
»varken kunde stiga upp av stolen eller röra sig eller hålla
huvudet uppe. Detta övervanns tämmeligen, men sent.»
Han tecknar själv i följande ord de sista årens sorgliga
tillstånd: »Linnæus haltar, kan knappt gå, talar oredigt, kan
knappt skriva.» Hjärtskärande var den brutne gubbens
längtan till Stenbrohult, det »ljuva barndomshemmet», dit
han aldrig mer kunde få komma. Rörande innerligt är ett
brev, som han år 1763 skrev till sina kära i det gamla
hemmet:
»Mine käre syskon! Mine svågrar, mine systrar och min
bror!
Det händer gemenligen, att de ungar, som blivit utkläckta
i ett och samma näste, flyga, så snart de blivit fjädrade,
var på sitt håll, att de sällan kvittra tillsammans uti ett
och samma träd.
Ödet har varit eder nådigt, som tilldelt eder att få bygga
och bo tillsammans på edra fäders jord, då jag blivit så
fjärran kastad ifrån käre anhörige, där jag måste leva
ensam främling för mig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
