- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
434

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Med förtröstan på min Gud har jag från min ungdom
strävat och arbetat, ja, snart sagt, mer än någon annan och
sannat, att ju mer en lampa lyser, ju snarare förtäres hon.
Jag har nu på ett år märkt hos mig, huru åldren skyndar.
Då klimatet kallnar, bladen blekna och blommorna
försvinna, då står vintren för dörren.»

Men ännu när dödsskuggorna lägrat sig tätare kring denna
ljusa ande, lyste han upp, bara man hjälpte honom ut i
trädgården »att fägna sig åt örterna» eller in i sitt museum;
och rörande var hans glädje, »när han såg någon av sina
älskade disciplar, eller ock när tal var å färde om
naturalhistorien». I museet kunde han sitta i timtal och förnöja
sig vid åsynen av dess skatter.

År 1778 på nyåret lämnade Karl Linnæus’ ande stoftet.
Men på hans skrivbord fann man efter hans död ett papper.
På det papperet stod med darrande, nästan oläslig stil det
sista ord han skrivit — ett ord, bara ett enda: »Stenbrohult».

Bland hans efterlämnade papper funnos också hans
märkliga anteckningar om Nemesis divina: om Guds
straffande rättvisa, som han trodde sig spåra överallt i
människolivet. En ond gärning måste draga straff med sig på ett
eller annat sätt redan här i tiden — det är hans livsåskådning,
och den belyser han med en mångfald exempel, avsedda
att utgöra en varning för hans barn. Man kan ej heller
förneka, att det vilar något mäktigt gripande, något rentav
hemskt fascinerande över dessa anteckningar av ett bland
de snillen, som skådat djupast in i tillvarons gåtor. Vi måste
dock nöja oss med att stanna inför några få av de många
exempel, han anför på att straffet följer brottet i spåren.

Ett sådant är följande: »Wallerave, kongl. räntmästarens
son i Stockholm, går hem om aftonen i mörkret något
rusig. Före honom går en karl med lykta. Wallerave går
emellan främmande karlen och hans lykta; ty säger den
obekante: ’Min herre, det är min lykta, den jag haver att
se och lysa mig; gå på sides, så kunna vi bägge betjäna oss
av henne!’ — ’Vad säger du, canaille’, svarar Wallerave
och sticker honom tvärt igenom med värjan. — Wallerave
rymmer till Norge, får lejd, bliver dömd till flere års
landsflyktighet, studerar juridik och medicinen, promoveras i
Harderwik till doktor, kommer hem, bliver professor i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free