Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Per Vilhelm Wargentin och vår befolkningsstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östergötland av »en svår häste- och boskapssjuka», som kostade
vid pass 2,000 hästar och nötkreatur livet. Mot dessa farsoter
stod man nästan hjälplös. En radikal åtgärd mot smittans
spridning vidtog dock landshövdingen i Malmöhus län år
1767, då en smittosam kreaturssjukdom utbröt i en gård i
Boderups by i sydligaste Skåne. Han lät nämligen »ihjälslå
alla där i gården varande så sjuka som friska fäkreatur och
dem på avsides ställe med hull och hår och 6 alnar djupt i
jorden nedergräva samt med ryttarevakt innesluta gården,
så att därvarande både människor och boskap i 5 veckors
tid blevo utestängda ifrån ali kommunikation med andra,
såsom ock hela byn under samma tid genom därvid satta
posteringar så bevakades, att ingen fick komma antingen dit
eller dädan». Sedan smittan icke desto mindre spritt sig till
två andra byar, vidtogos även där samma stränga åtgärder
ej blott med nötkreatur utan också med får, svin, hundar och
kattor. Husen desinficerades, foder uppbrändes och
bevakning hölls, varjämte kreaturens ägare vid 10 daler silvermynts
vite förbjödos att inom 2 månader efter vaktens upphävande
skaffa sig andra kreatur i de dödades ställe av vad slag det
vara månde. I dessa tre byar blevo inalles 1,455 nötkreatur,
får och svin dödade, men alla djuren blevo ersatta med
allmänna medel.
I Hälsingland hände det på våren 1848, att »då kreaturen
utsläpptes å betet, upptäcktes å hornboskapen en alldeles
egen, förr okänd svaghet i deras ben, som vid minsta rörelse
avbrötos, såsom de varit av glas. Varje gårdsägare förlorade
därigenom en eller flere kor, som vid slaktningen befunnos
hava något, bensjukdomen åtföljande, inre lidande, ty köttet
var å en del mindre gott, å en del oätligt. Efter halva
sommarens förlopp upphörde denna boskapssjuka.»
»Vilda hundar» gjorde år 1749 skada på boskapen i Medelpad.
Antagligen har man här att göra med vattuskräck. Den
hemska sjukdomen omnämnes sedermera flere gånger, särskilt
åren 1853 och 54, då även andra djur och människor blevo
angripna. Det vittnar oväntat fördelaktigt om den tidens
svenska läkekonst, att två personer i Ljungby i norra Skåne,
vilka på sommaren 1853 blevo bitna av en galen hund, »genom
tidig läkarehjälp blevo räddade», och att ett par personer i
Örtofta socken, som råkat ut för detsamma och införts till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
