Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En storhetstid för vår andliga kultur
- Studentliv på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Linnæus fick professuren. Och »när änden är god, är ju allting gott».
* *
*
Detsamma kan ledsamt nog icke sägas om en tilldragelse
i det sydsvenska universitetets annaler, vilken inträffade på
hösten 1749 och visade, hur bråkiga element bland den
studerande ungdomen kunde fullständigt tyrannisera både
det akademiska och det borgerliga samhället. Det är
alldeles otroligt, hur långt självsvåldet och oförskämdheten
hos dylika slynglar kunde gå.
Det hände sig en afton vid den tiden, att välaktade
rådmannen Anders Westman, då han vandrade hem från ett
besök hos en vän, helt plötsligt blev bakifrån överfallen och
illa slagen vid tinningen av ett par obekanta personer.
Sedan våldsverkarne därpå tagit ifrån honom hatt och peruk,
hade de »honom uti gyttjan på andra sidan av gatan släpat
och på ett mordiskt sätt nedtrampat». Till all lycka blev
Westman räddad av folk, som skyndade till från ett
närbeläget hus; annars hade han knappast sluppit ifrån
misshandeln med livet.
Man hade starka misstankar på två studenter som
förövare av det ruskiga dådet. Deras namn varPer Johan
och Claes Höppener, söner till en förmögen handlande
i Linköping. Westman själv hade efter överfallet yttrat,
att »ingen annan än de här Höppenerna slagit honom» —
de hade nämligen varit förbittrade på honom med anledning
av någon tvist inför stadens kämnärsrätt. Frågan om deras
brottslighet skulle emellertid utredas av akademiska
konsistoriet.
Av konsistoriets protokoll över förhandlingarna i detta
mål finner man, att våldsamma uppträden ingalunda voro
något ovanligt i lärdomsstaden. En av professorerna
klagade över att det nu i minst sex veckors tid rått sådan
osäkerhet i staden, »att ingen dristat sig gå ut och ställa sig i
äventyr, sedan det var mörkt». Han hade därför icke ens
vågat infinna sig till konsistoriets senaste sammanträde.
Men detta tyckte rektor magnificus trädde hans ära för
när: han hade väl hört skott och skrikande någon natt men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0466.html
