Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Studentliv på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De som påpekade, i vilket vanrykte akademin skulle råka
med anledning av dylik slapphet, talade för döva öron.
Bröderna Höppener stodo där med palmer i händerna. Att
det varit de, som förövat våldet mot rådman Westman,
lider intet tvivel.
Per Johan Höppener hade nu fått blodad tand på
advokatyrens ädla konst och begagnade sedan varje tillfälle att
ytterligare fullkomna sig i yrket. Han processade med sina
syskon om arvet efter fadern, han processade med sin hustrus
släktingar om arvet efter sin svärfar, han levde i
arvsprocesser. Han processade även för andras räkning, och
advokatbanan blev hans egentliga levebröd. Men vid sidan därav
drev han politiskt skriftställarskap, först i Mössornas och
sedan i Gustav III:s tjänst, och det renderade honom också
en del. Att Höppener på det sättet kunde tjäna så olika
herrar efter varandra framstår dock i förmildrande dager,
när man finner, att han i bägge fallen var samme man så
till vida, som han hatade allt vad aristokrati och byråkrati
hette. Därigenom har han fått över sig en gloria av folkvän
och entusiastisk anhängare av de demokratiska principerna.
Glorian förbleknar dock inför det faktum, att det mera var
hans personliga ilska mot verkliga eller inbillade fiender
på samhällets höjder, som talade genom hans ord, än någon
verklig medkänsla med de små och betryckta i samhället.
Och i allt vad han sade, var han en frasmakare, som
deklamerade och domderade och skällde ned sina motståndare
såsom idioter eller rackare i stället för att vederlägga dem
med bevis. I längden hämnar sig lyckligtvis en sådan
politik på dess utövare själv, och det fick Höppener också
besanna. Till slut blev det knappast någon, som hörde på,
vad han hävde ur sig. Med all sin advokatyr kunde han
ej heller klara sig undan ekonomisk ruin. Han måste göra
konkurs och levde de sista åren på en väns nåd, olycklig
både som make och fader: »Äldsta dottern blind, de tvenne
andra lägrade . . . Vilka öden! Förbannade öden!» utropar
han. Först år 1802 gjorde döden slut på hans olyckliga
livsöde. Han var då nära 77 år gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
