Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mörkt blad i upplysningstidens hävder - Sveriges sista häxprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaktarnaturer både länsman Tillberg och notarien Ekman
voro. När svaren inte kommit fort nog ur de stackars
vettskrämda kvinnorna, hade Ekman ilsket rutit, »så att det syntes
fräsa av honom»: »Jag vet intet, varför du står så fördjävlad
efter, att du intet skall kunna säga, med mindre man skall
just tolka ur dig vart ord.» Och länsman skrek till ett av offren:
»Du är så full med djävlar i hjärtat, att det inte går mer i
dig.» Icke för ty tog han en av häxorna i enrum och ville med
lock och pock få henne att skaffa honom trollsmörja, som han
skulle ha, när han fiskade. »Vissten I icke», yttrade han,
»huru mycket fisk jag fick, först jag kom hit, och det fick jag
med en sådan smörja?» Han sade också, att han därmed
smorde sin bössa för att få jaktlycka. »Men», tillade han
hotande, »om ni talar om det här, så gendriver jag er ändå, ty
I haver inga vittnen.»
Rörande är det att läsa, vad en stackars kvinna berättar
om denna sin plågotid: »Jag grät, men det hjälpte intet gråta.
Jag måste bära den plågan, jag av människor intet förtjänt.
I handklovarne stod jag till söndagsmorgon. Det var
förskräckligt elaka vaktkarlar; de satt och påta mig med störar,
så jag skulle intet få vila på något sätt. Jag blev så utfaren,
att jag förmådde mig ingenting. — Länsman sprang där om
kvällarne. Som jag hade läsit och befallt mig i Guds hand,
så kom han och svor och kall’ mig trollpacka, så hjärta’
hoppe i mig. Han fråga mig, om jag inte ha’ besinna mig än,
och om jag inte ville bekänna. Men ocken skulle förstå sig
på sådant; det gick just över förståndet.»
Brita Olsdotter, som varit så svår att få bekännelsen ur,
talade om hur hon själv fått lida, hur hon måst se andra
stackars kvinnor pinas och höra sin dotters »ynkeliga låt och
jämmerliga skri». Och under allt detta utfor länsmannen i
»många faseliga eder och svordomar». Än hotade hennes
plågoandar att hänga henne i taket över en björkvedsbrasa,
än sade de, att de skulle ge henne ris. En gång blev hon
avklädd och fick ligga naken i ett lider. Till sist skruvade de
på henne handklovarna, och två gånger fick hon hänga i dem,
så att de skavde in i köttet ända till benen. Slutligen vart hon,
som hon säger, »rätt utmärglad av plågor, avmattad av
bloddrypande, bestört och ängslig av värk och vedermöda, så att
när jag stått vid domstolen och kom ut, var jag darrande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
