- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
481

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mörkt blad i upplysningstidens hävder - Sveriges sista häxprocess

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hela kroppen och ett skådespel för alla. Två gånger revo de
av min huvudbonad just inför domstolen, spottade och sade:
’Tvi dig, huru stygg du står, och huru det logtar av dig!’»

När den arma kvinnan ändå hade krafter nog att vägra
avge den bekännelse, de fordrade, hängde de upp henne på
en stolpe den ena gången efter den andra, så att blodet
sipprade ned utefter armarna på henne. »Då var hon», säger hon,
»så svag, att de måtte leda mig till pinorummet. Jag visste intet
så just, hur dags det var, och när pinan den slöts, så begynte
jag varken se eller höra. Mitt rop hördes så väl till Ålbyn som
annorstädes. När jag leddes till pinorummet, länsman förut,
fjärdsman efter, då jag knappt orkade gå, så spottades jag
kav i ögonen, så det slakade vid.»

Hennes dotter Giölis Sara Ersdotter berättade, hurusom
hon blivit piskad och illa hanterad, så att hon »var på vägen
att bliva från förståndet och såg sig varken råd eller tröst».
Två av hennes fingrar hade av misshandeln blivit
bortdomnade. »Gud vet», sade hon, »vad det där var för en dom, när
man intet skulle få vara till frids, då man intet gjort något
galit, eller vad den där gossen sett för hamn. Aldrig har han
varit mig så när, som han säger — det är jag viss på. Jag
blyges för att nämna, dock tycker det vara nödigt uppenbara,
att Maggas Olle i följe med länsman klädde av mig, sedan
vaktkarlen var utvist. Han klädde av mig så nära, att jag bara
hade strumporna och skorna kvar. De sade, jag skulle visa,
var det var, som gossen tagit. Jag svarade: ’Jag kan icke visa
det, som aldrig hänt.’ De skulle väl plåga fan ur mig, sade de.»

På grundvalen av vad som genom denna förnyade rannsakning
bragts i dagen utföll hovrättens dom i samma riktning
som häradsrättens i Leksand. Erik Johanssons dom mildrades
dock till 16 dagars fängelse på vatten och bröd, ett straff som
emellertid förvandlades i att han sändes som soldat till det
pågående kriget i Pommern.

Emellertid hade en varmhjärtad och inflytelserik kvinna,
grevinnan Katarina Charlotta De la Gardie[1], börjat intressera
sig för de olyckliga kvinnorna. Hon understödde dem med
penningar, ty flere av dem hade genom vad som övergått dem råkat
i nöd. Somliga hade till följd av tortyren blivit oförmögna till



[1] Jfr sid. 257.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free