Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mörkt blad i upplysningstidens hävder - Sveriges sista häxprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egendomligt är att se, hur efter detta nya utbrott av en
vidskepelse, som åter syntes ha blivit botad, sjukdomsfröet låg
kvar och grodde i bottnen av folksjälen ännu ett århundrade,
tills det onda plötsligt bröt fram igen. Denna gång voro
Mockfjärds och Gagnefs socknar härden för trolldomsraseriet.
Mockfjärds kapellförsamling på ömse sidor om Västerdalälven
hade en idog och arbetsam befolkning, som dock i fråga
om andlig kultur var mycket efterbliven. Här frodades en
mängd gammalt skrock. Man hade aldrig växt ifrån tron på
trolldom och häxeri. Somliga familjer utpekades rent av
såsom hörande till »trollens» släkte; och många voro de, som
från sin barndom mindes, att de blivit förda till Blåkulla.
I början av 1850-talet fick den nyutnämnde kyrkoherden
i Gagnefs och Mockfjärds församlingar besök av folk, som
anmälde, att deras barn av »troll», som bodde i orten, blivit
förda till satan i Blåkulla eller Josefsdal, såsom stället nu
även kallades. Kyrkoherden, som var en bildad och fördomsfri
man, lyckades övertyga flertalet av de klagande om det
orimliga i deras tro. Men en av dem, en gammal soldat, var
det stört omöjligt att intala förstånd. Han vände sig i stället
till församlingens nykomne vice komminister, en gammal
»läsarpräst», vid namn Blumenberg, barnsligt from och
välmenande, men också barnsligt enfaldig.
Den gamle soldatens dotterdotter — ty det var henne det
gällde — en åttaårig flicka, fick nu inför komministern berätta
om hur en äldre kvinna fört henne och andra barn på ett
kalvskinn upp genom luften till Josefsdal. Där hade hon
sett flere kvinnor, som bakade kakor, dansade och lågo i säng
med värden på stället, vilken var iförd en Nåskarls[1] dräkt
och därför kallades »Nåsgubben».
Detta var i nådenes år 1858 på våren.
Den sålunda utpekade trollpackan blev nu av komministern
tagen i förhör. Hon nekade bestämt till beskyllningarna,
men lättrörd och hysteriskt lagd som hon var, gick hon sedan
i ensamheten och grubblade över vad som sagts om henne.
Och en tid efteråt kommer den stackars kvinnan till prästen
och berättar med tårdränkt stämma, att hennes mor i sin
barndom varit med om Blåkullafärderna, varför hon ju inte kunde
veta, om hon inte »sig själv ovetande fördes med trollen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
