- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
493

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

över honom för att med sina kroppar skydda honom mot den
väntade krevaden.

En sådan man måste ju belönas, och det ansåg också
Ehrensvärd, artilleriets chef. Men inte dugde det att befordra
honom, gudbevars — då skulle ju varje liten underlöjtnant med
flere tjänsteår bli avundsjuk och tycka, att han därigenom
gick miste om »ett stycke bröd, till vilket han tror sig äga
rättighet» — orden äro Ehrensvärds. Därför föreslog generalen
i stället en penningbelöning och svärdsorden med den
motivering, att »på detta sätt mister ingen; han blir belönt, och
alla uppmuntras». Så blev det ock.

Fallet är ingalunda enastående, tvärtom. Flere officerare
i olika grader, som av överbefälhavaren föreslagits till
befordran på grund av utomordentliga krigiska förtjänster,
fingo stanna kvar i sin grad och se, hur kamrater, som
berett sig tillstånd att få stanna hemma i Sverige under
förebärande av sjuklighet, hög ålder eller andra skäl, nu gingo
där i all sköns ro och skötte sina boställen, medan de i tur och
ordning avancerade.

Så blev och förblev det. När rådet någon enstaka gång
vågade belöna en bragd med avancemang, blev det blott
fullmakt på högre grad men alltid utan lön, aldrig en verklig
befordran utom tur. Och till yttermera visso fästes det vid
exempelvis dylika befordringar till överstelöjtnant det
villkoret, att de »ej skulle vara de äldre majorer vid verklig
befordran till lön och indelningar hinderliga». Men t. o. m.
dessa skäligen imaginära belöningar skulle väcka missnöje
bland denna byråkratiska officerskår. Ett talande exempel
är kapten Sinclairs befordran. Han var dock en av arméns
intelligentaste och duktigaste officerare, en man som i en
strid mot de preussiska husarerna höljde sig med ära och
blev livsfarligt sårad. Han hugnades sent omsider med en
svensk överstelöjtnants fullmakt — han hade redan förut
en sådan i utländsk krigstjänst. Då var det en hop majorer,
som högljutt veklagade över att deras rätt blivit trädd för
när, att de blivit »prejudicerade», som det hette på
konstspråket.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free