- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
503

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallelsen, sägande, att han fått en högre sådan, och kort därefter
gick han in i en annan värld.

*



Efter Rosen övertogs högsta befälet av generallöjtnant
Gustav David Hamilton
, som framför sina företrädare
ägde den förmånen att ännu vara oförsvagad till
kropps- och själskrafter. Någon ungdom var han dock icke, ty han
var född 1699. Han hade även betydligt färskare
erfarenheter av fältlivet än Rosen, ty under en tjuguårig fransk
krigstjänst hade han deltagit i spanska tronföljdskriget, och
år 1745 hade han en tid fått vara med vid preussiska
högkvarteret. Den flärdfrie och glade generalen med sitt
rättframma, ogenerade umgängessätt var raka motsatsen till
den stele och om sin värdighet ytterst måne Rosen.
Betecknande för hans frispråkighet är följande anekdot. En dag
kom det en fattig man och tiggde av Adolf Fredrik.
Konungen, som var mera godhjärtad än givmild, hade för
tillfället inga småmynt på sig — eller också ville han helst
slippa använda dem — och bad därför få låna litet småpengar
av Hamilton, som befann sig i hans sällskap. »Jag har icke på
mig annat än dukater», tillade Hans Maj:t försiktigtvis. »Om
Eders Maj:t behagar lämna mig en av dem», sade
generalen, »så kan nog tiggaren ge tillbaka.»

Roligt är också Hamiltons inpass, då Adolf Fredrik
förärade honom en dosa och drottning Lovisa Ulrika ansåg
sig böra göra Hamilton uppmärksam på, att Hans Maj:t
själv svarvat den: »Om jag hade fritt val, ville jag hellre,
att konungen vore guldsmed än svarvare.»

En annan gång, när Lovisa Ulrika var ond på den
dåvarande generalmajoren och ville ge honom något riktigt beskt
till livs, började hon orda om hur orättvist det var, att
konungens kusk, som så ofta hade Hans Maj:ts dyrbara liv
och följaktligen rikets hela välfärd i sina händer, icke hade
någon däremot svarande värdighet. »Han borde minst ha
överstes rang», bedyrade hon med eftertryck. Och
uppvaktande kammarherrn var naturligtvis genast tillreds med ett
servilt instämmande. Men då blev Hamilton rasande på
den underdåniga papegojan och lät dem bägge få fägna
sig åt det svaret, att »då höga överheten yttrat en så nådig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free