- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
506

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt tåg mot Sachsen för att förena sina krafter med den
österrikiska armé, som stod där.

I närheten av Fehrbellin, där Sveriges krigsmakt 83
år förut lidit ett ödesdigert nederlag mot den preussiska,
kom det nu till den förslå mera betydande sammandrabbningen
i detta krig. Det började med att några hundra
svenskar, som voro ute för att skaffa furage, blevo angripna
av en överlägsen fientlig styrka. Svenskarne gingo dock på
med friskt mod, men de anfallande voro alltför talrika, och
de svenska hästarna för svaga för att motstå stöten av de
starkt byggda preussiska. »Det var ömt att höra», skrev
Hamilton sedan i sin officiella rapport om striden, »att
manskapet i själva action[1] begärde lov att stiga ned av
hästarne såsom odugliga och få till fot försvara sig till det
yttersta.» De svenska ryttarne blevo nästan till sista man
nedhuggna eller tillfångatagna, men fotfolket slog sig igenom.

Två dagar därefter kom det till ett större vapenskifte.
800 svenskar, vilka hade besatt själva staden Fehrbellin,
som var obefäst, fingo då utkämpa en hård kamp mot ej
mindre än 6,000 preussare. Endast steg för steg veko de för
övermakten. Artillerihästarna blevo nedskjutna, men
soldaterna ställde sig själva i anspannen och lyckades släpa
kanonerna med sig. Till slut fingo dock svenskarne
förstärkningar från huvudarmén, och vid deras anryckande fann den
preussiske befälhavaren för gott att draga sig tillbaka. Men
det käcka försvaret hade kostat de våra 345 man. De svenska
soldaterna hade i dessa båda strider tydligt visat, att de ej
gåvo sina föregångare i äldre tider efter i hjältemod och
stridsduglighet, blott de kommo i tillfälle att deltaga i öppen strid
och blevo väl anförda.

Generalmajor Kalling höll vid detta tillfälle det löfte,
han nyss givit sin överbefälhavare. Han hade fått ett
tillfälle att utmärka sig men begagnade det icke. Han brådskade
icke med att komma befälhavaren för den lilla svenska
truppen i Fehrbellin till hjälp. Han kom, men icke förr än i
elfte timmen, och gjorde ingenting utöver vad han nätt och
jämnt var skyldig till. Det var i andra strider, i partifejderna
vid riksdagen, som han sökte sina lagrar.


[1] Drabbningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free