- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
508

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I stället för att få glädja sig åt svenska truppers intåg i
Berlin måste Hattregeringen bereda sig på att få dras med
ett nytt vinterläger i Stralsund. Till råga på olyckan
började också själva Frankrike, Hattarnes bästa stöd, svikta
under sin krigsbörda. Ej nog med att dess härar ledo det
ena nederlaget efter det andra; även de franska subsidierna,
på vilka det svenska krigsföretaget var grundat, började sina
ut. Hamiltons återtåg och subsidiernas uteblivande försatte
den svenska regeringen i en förfärlig vånda. I ett brev till
Sveriges sändebud i Paris förklarade Höpken i november 1758,
att han för sin del nu skulle kunna ingå fred på vilka villkor
som helst. Men å andra sidan visste han alltför väl, att en
separatfred skulle draga över Sverige Frankrikes och
Rysslands hämnd. Under sådana förhållanden blev målet med det
stolta krigsföretaget numera begränsat till att blott hålla
sig på defensiven och någorlunda tillfredsställande fullgöra
de åtagna förpliktelserna till bundsförvanterna.

Rådets känslor sökte sig emellertid utlopp i brev från
kanslipresidenten till överbefälhavaren, uppfyllda av alla de
förebråelser och bitande stickord, som Höpkens mästarhand
förmådde åstadkomma. Han frågar Hamilton, vilket som vore
det hederligaste: att »omkomma av hunger, sjukdom och misär
eller att ärofullt dö med värjan i hand». Han ryggar icke
ens tillbaka för att låta en så käck karl få höra ord, sådana som
dessa: »Det tjänar ingenting till att tala om huru eldat Edert
mod är, då Ni vid åsynen av en underlägsen fiende låter
hänsynen till klokhet och omtänksamhet driva Eder därhän,
att Ni giver vika för den, som bort vika för Eder och Eder
överlägsenhet.» Ja han slutar med den beskyllningen, att
Hamilton genom sin reträtt »avvikit från ärans väg» och
förstört både sitt eget och svenska arméns anseende.

Hamilton svarar med en harmfylld fråga: »Är det till en
medborgare med känsla för sin heder, som Ers Excellens har
trott sig skriva detta? Nej, det är till en eländig, värd sin
nations förakt. Detta brev borde aldrig ha ställts till mig.»
Samma dag han skrev detta, begärde han sitt avsked. Det
beviljades. Till efterträdare utnämndes Lantingshausen.

Hamilton levde sedan i många år, alltjämt lika populär,
deltog i riksdagsförhandlingarna och fick 1765
fältmarskalkstiteln. Han avled nära nittioårig 1788.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free