Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klagade ej; de hade nu vant sig vid eländet och resignerade vid
att det skulle så vara.
Lantingshausen gjorde emellertid allt vad i mänsklig makt
stod för att råda bot på alla de tusen bristerna. Han lånade
upp pengar på sin egen kredit mot pantsättning av all sin
fasta egendom. Han lät smälta mynt av sitt bordssilver.
Men vad förslog väl det! Snart var krigskassan tömd igen.
På sina upprepade framställningar till regeringen om medel
till avhjälpande av bristerna inom armén fick han vänta långa
tider, om han ens erhöll något svar alls. Och fick han besked,
så var det ofta avslag även på det allra nödvändigaste. Men
var skulle väl regeringen ha tagit pengar ifrån?
Till slut brast även hans tålamod, och han begärde att
bli befriad från en post, på vilken han icke såg sig kunna
uträtta något till rikets nytta. Men dagen innan han skrev
sin avskedsansökan, hade han, sig själv ovetande, blivit
utnämnd till överståthållare i Stockholm. Han måste dock
tills vidare stå kvar som överbefälhavare, ty de två
generaler, som stodo närmast i tur att efterträda honom, betackade
sig. Fersen, som var den ene, svarade, att han hellre tog
avsked än mottog överbefälet. Då stod Ehrensvärd närmast till.
Men han blev vid denna tid genom ett benbrott oförmögen
till fälttjänst.
Med klok beräkning ändrade regeringen nu tonen och
vädjade till Lantingshausen nit för rikets bästa. »Detta var»,
säger Fersen, »att taga honom på den svagaste sidan.
Fosterlandskärleken behärskade hans själ. I kraft av den gav han
efter för rådets önskningar och kvävde i sitt hjärta sin sorg
och sitt groll.»
Under vintern föreföllo inga andra krigshändelser än några
mer eller mindre lyckade utfall från svenskarnes sida samt
belägringen av Peenemünde skans, som med överdådig
tapperhet försvarades av kapten von Röök, samme man
som ledde det djärva men misslyckade försöket på våren
1758 att överrumpla den preussiska besättningen i skansen.
Det var nu hans fasta beslut att hålla skansen till det
yttersta, och han gav sig först när befästningarna nedskjutits och
hela fästet var ett enda eldhav av brinnande byggnader, så
att besättningen höll på att stekas av hetta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
