- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
519

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Under sina framryckningsförsök fingo preussarne även
flere andra hårda nötter att knäcka och blevo därigenom på
olika punkter uppehållna så länge, att Lantingshausen hann
få tillräckligt med folk samlat för att kunna möta fienden.
Men någon huvuddrabbning blev det aldrig, ty när
Manteuffel såg, att han var för underlägsen, drog han sig i tid tillbaka
till Anklam. Här blev han i sin tur överraskad av svenskarne,
som brinnande av stridslust stormade in i staden och togo
Manteuffel själv till fånga.

Nu var svenska regeringen belåten med armén och
uttalade i skrivelser till Lantingshausen sitt välbehag.

1760 års fälttåg.



1760 års fälttåg blev tämligen likt förra årets.
Lantingshausen ryckte in i preussiska Pommern ungefär lika långt
som då. Men på hösten blev armén betänkligt försvagad
genom officersbrist till följd av riksdagskallelsen.
Lantingshausens närmaste man, Fersen, hemkallades för att bekläda
lantmarskalksposten. De flesta regementscheferna, vilka voro
självskrivna representanter för regementena på riksdagen,
lämnade armén för att fara till Stockholm, och bland de
adliga ätternas huvudmän var det många, som trots
regeringens förbud följde exemplet. Och de som icke vågade
göra på samma sätt, klagade och visade sig missnöjda,
dessmer som de sågo, hur en mängd av deras kamrater skaffade
sig permission för att vårda sina enskilda angelägenheter
eller sköta sina nöjen. När de icke lyckades trotsa sig till
hemlov av överbefälhavaren, tillgrepo de hetsigaste av dem
den utvägen att begära tillfälligt avsked, och det ansåg sig
Lantingshausen icke ha rätt att vägra. Men rådet höll på
att krigarplikterna skulle gå före riksdagsmannarätten och
ämnade låta de pliktförgätna bära följderna av sitt
handlingssätt genom att på allvar avskeda dem. Härigenom yppade
sig emellertid ett tillfälle för Adolf Fredrik att vinna
popularitet inom armén på det förhatliga rådets bekostnad, och han
begagnade det också: han vägrade godkänna avskeden.
Frågans avgörande låg alltså hos ständerna.

När den kom före på riddarhuset, fick man höra de
våldsammaste utfall mot rådet, som djärvts kränka den heliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0525.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free