- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
520

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksdagsmannarätten. Adeln tog parti för de pliktförgätna,
gillade deras beteende, som trotsat rådets förbud mot att
resa till Stockholm, och begärde utan de andra ståndens
hörande, att de avskedade skulle återfå sina tjänster. Då
gav rådet efter. Men från de ofrälse ståndens sida uttalades
harmfulla protester mot denna skandalösa premiering av
olydnad och självsvåld inom en ämbetsmannakår. De flesta
tyckte med en ledamot av borgarståndet, att »tjänsterna
tillhöra icke ridderskapet och adeln utan riket», och
historieskrivaren Schönberg utbrast: »Om fienden infölle i landet
under en riksdag och generalen med största delen av
officerarne vore huvudmän för var sin ätt, finge man väl då vänta,
att fienden skulle fördrivas med blotta överläggningar på
riddarhuset? Om en riddersman försummade att efter
förmåga bidraga till fäderneslandets räddning, månne något
skäl, hämtat av hans riksdagsmannarätt, kunde fria honom
från medborgares klagan och eftervärldens förakt?»

Till den svenska officerskårens heder måste det dock
rättvisligen konstateras, att det trots allt fanns både adliga
huvudmän och regementschefer, som gjorde sin plikt. Men
de voro icke tillräckligt många för att motväga de bedrövliga
följderna av sina kamraters äreförgätna beteende.

Lantingshausen befann sig med ens så gott som utan
både generaler och andra högre officerare. Över huvud
taget var officersbristen så stor, att den nödiga
tjänstgöringen icke kunde på långt när upprätthållas.
Allting hopade sig över den högst kommenderande. En
förteckning, som Lantingshausen i slutet av oktober 1760
insände till regeringen, utvisade, att ej mindre än 323
regements- och kompaniofficerare felades, att blott 24 kaptener
och ryttmästare funnos vid armén i fält, och av dem voro en
del sjuka. Vid sex regementen fanns icke en enda kapten.
Artilleriet var utan chef och kommenderades av en major.
Rytteriet hade ingen generalspérson, ingen överste och blott
få regementsofficerare. De flesta kavalleriregementena fördes
av unga majorer och ryttmästare. Med en sådan armé hade
Lantingshausen ingenting annat att göra än att tåga hem
till sitt land igen.

Det fjärde fälttåget hade sålunda slutat på samma sätt
som de föregående — bakom Peene.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free