Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland fortifikationsofficerarne, vilka han förstod att på bästa
sätt utnyttja för det stora företaget.
Efter hand hade Ehrensvärd befordrats till chef både för
artilleriet och för galärflottan. Men den geniale
fästningsbyggaren hade icke haft varken tid eller lust att mera
ingående studera taktik och strategi. Någon framstående
truppförare var han därför icke, och det visste han själv med
sig. Därför visade han också stor motvillighet mot att
övertaga högsta kommandot över armén. Ytterst ärelysten, som
han var, kände han ingen lust att leda ett fälttåg, där ingen
berömmelse var att vinna, men där han i stället riskerade att
förlora sitt stora anseende.
Såsom högste befälhavare blev han rätt tröttsam för
officerskåren med sin obetvingliga lust att ideligen kritisera
och reformera, helst reformerna ej alltid blevo förbättringar.
Liksom Rosen visade han sig också i hög grad sluten och
otillgänglig utom mot några få förtrogna, vilkas råd och
inflytande icke alltid ansågos lända arméns operationer till gagn.
Men med sina fel var dock Augustin Ehrensvärd en
storslagen personlighet, ett snille och på samma gång en
plikttrogen arbetare på sitt fäderneslands bästa. Det var något
storvulet över hans ärelystnad också, ty den var fri från varje
tillstymmelse till små själars fåfänga; den var inriktad på
stora, riksgagnande mål.
Då Ehrensvärd i juli 1761 anlände till Pommern, fann han
de svenska trupperna ännu förlagda i vinterkvarteren.
Manskapet var utvilat och välövat, hälsotillståndet hade under
vintern varit gott och sjukantalet visade sig vara det minsta
under hela kriget, nämligen en sjuk på tjugu man. Svagheten
låg nu som alltid i utrustningen. På hästar var det brist,
trossvagnarna voro gamla och murknade och soldattälten
förslitna. Med manskapets munderingar var det åtminstone
delvis illa beställt, att döma av vad Ehrensvärd skrev om
Södra skåningarne: »De rida nästan byxlösa och i bara
stövelskaften.»
Ehrensvärd grep sig emellertid genast med iver an arbetet
på att ersätta, vad som felades. Men redan innan han hunnit
få allt ordnat, måste han låta trupperna bryta upp ur
vinterkvarteren, ty bundsförvanternas arméer hade länge stått
i fält, och svenskarne måste åtminstone visa, »att armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
