Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Hattväldet lutar mot sitt fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingskraft, som förskaffade honom lovord av både Fersen
och Lantingshausen. Och på ett område inom
krigstjänsten var han helt enkelt storartad — det var som spion.
På sina gods i Småland gjorde han sig känd som en
»bondeplågare» av värsta slag, medan han i det offentliga
livet koketterade med sin frihetskärlek. En försumlig piga
tvingade han t. ex. att sätta sig på en brännvinspanna och
stekte halvt ihjäl henne. Också blev han utsatt för flere
mordförsök av underhavande. Men rädd var han inte. Till
en torpare, som i mörkret sköt på honom genom fönstret
men bommade, ropade han — ty han anade vem skytten
var —: »Du skjuter som en stackare, Jan Persson.»
Under sina studentår i Lund hade han gett sin gode fader
rika anledningar att klaga över sonens »vårdslöshet och
obändiga lynne», hans bakslughet och benägenhet för
allehanda odygder. Faderns brev till Karl Fredriks informator
handla till god del om hans sorgebarns trotsighet och oarter.
Särskilt gjorde det honom bekymmer, att ynglingen, i stället
för att söka bildande och förädlande umgänge vid
universitetet, slog sig i slang med en illa känd kapten. Om ej vanliga
straff och förmaningar hjälpte mot sonens »avvikelser från
dygden», borde informatorn traktera honom, såsom en
fördärvad yngling, med spö och skilja honom från allt
umgänge. »Mot detta hårda huvud kunna inga så hårda steg
vidtagas, att de icke få mitt gillande», skriver den bekymrade
fadern. Den gamle blev till slut så utledsen på ynglingens
»liderlighet», att han försökte få honom in vid krigsmakten.
Men första försöket misslyckades. General Düring, till
vilken han vände sig, ville icke ta emot unge Pechlin vid sitt
regemente, dels för hans dåliga seder, dels för hans
oansenliga växts skull.
Med Pechlin och de missnöjda Hattarne förenade sig på
riksdagen både Möss- och hovpartiet till gemensam kamp
för att störta Hattrådet; och under växande förbittring gingo
oppositionens talmän till storms mot rådet, för att det kastat
riket i ett onödigt krig. En av de häftigaste talarne kallade
regeringsbeslutet om detta krig utan ständernas hörande för
»en oerhörd gärning, djärv och förmäten, som satt kniven mitt
i hjärtat på svenska fri- och säkerheten. Låtom oss», utropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
