Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De yngre Mössornas tid. 1765—1769 - Mössrådets regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade ju i och för sig varit en god sak, om bara det
allmänna ekonomiska tillståndet i landet hade varit
tillräckligt bärkraftigt. Men det svenska näringslivet hade
genomgått så många skakningar, att det befann sig i ett
mycket betryckt läge. Först hade banken stängts för lån
1762, och vid samma tid hade landet hemsökts av den svåra
boskapspesten. Året därpå hade man haft känning av de
stora europeiska handelskriserna, och till följd av de många
räfsterna och minskningen av statsunderstöden efter 1765
års riksdag stodo många industriella anläggningar på svaga
fötter. Återigen måste en mängd fabriker nedläggas och
de dyrbara maskinerna säljas till vrakpris. Stora
arbetarskaror fingo gå sysslolösa och lida nöd. Andra tusenden
av Sveriges arbetsskickligaste söner utvandrade till
främmande land för att skaffa sig bärgning.
Mössornas häftiga omkastning av styrelsegrundsatser
hade vållat en ekonomisk kris, som det kändes svårt
att gå igenom. Men den var dock till god del oundviklig
efter Hattarnes slöseri. Den har sopat bort en mängd
anläggningar, som levat på överdrivet rundliga statsunderstöd.
Men de kraftigare fabrikerna, som vilade på solidare
basis, bestodo i krisen.
De svåra tiderna drabbade dock ej blott industrin utan
även jordbruket. Hade det under Hattarnes sista tid varit
så, att alla ville köpa, så ville nu tvärtom alla sälja.
Ingen köpte mer än det allra nödvändigaste. Allmogen kom
som vanligt på hösten in till städerna för att sälja spannmål,
smör och kreatur och därigenom få medel att betala
skatterna. Men köpmännen hade inga pengar att köpa för eller
ville ej taga fram dem. Så måste bönderna fara hem igen
med nästan alla sina produkter. Men när de icke kunde
betala skatterna, så kom länsman och gjorde utmätning.
Mången bonde måste gå från gård och grund. På sina håll
klagade landshövdingarne över att kronobetjäningen icke mer
var tillräcklig för utmätningarna och tvångsauktionerna.
Massor av egendomar gingo under klubban och slumpades
bort för vrakpris, och ju större egendomen var, ju svårare
var det att finna köpare i dessa penningknappa tider.
Allra värst led dock bergsbruket av 1767 års kursfall.
Bruksägarne hade hösten förut köpt sina kol och betalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
