Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens slutakt. Hattar och Mössor slitas om makten - Hattarne återtaga makten på riksdagen i Norrköping 1769—1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först taga itu med de ekonomiska frågorna. Men det kunde
man inte göra utan att äga tillgång till bankens och
statskontorets handlingar. Därför blev riksdagen flyttad till
huvudstaden. Ständerna voro också glada över att komma
ifrån den lilla överbefolkade staden, där de fletsa, som
Tersmeden berättar, »beklagade sig över elaka och trånga
logementer samt flera olägenheter med hushållningen».
I och med att Hattpartiet upptog de ekonomiska frågorna
till behandling, var man inne på ett område, där endräkten
inom partiet skulle sättas på det hårdaste prov. Ty här
gällde det i allra högsta grad den privata egoismen, vilken
även hos de mest partitrogna individer kan vara starkare än
partifanatismen. Nästan alla på riksdagen voro ense om
att en inväxling av sedlarna mot redbart mynt var enda
möjligheten att ge verklig stadga åt penningväsendet. Men
till vilken kurs skulle inväxlingen ske? På den punkten
gingo meningarna isär allt efter privata intressen.
Brukspatronerna t. ex. önskade hög kurs, medan däremot
löntagare och fordringsägare voro lika ivriga att få en låg kurs.
Och så var ett annat söndrande element inmängt i dessa
ämnen — det var brännvinsfrågan. En förutsättning för
att man skulle kunna inväxla sedlarna var, att
handelsbalansen förbättrades genom minskad import, och kraftigaste
medlet därtill var ett brännvinsförbud. Men blotta tanken
därpå retade bönderna.
Här var alltså ett ypperligt fält för dem, som ville utså
tvedräkt inom partiet. Pechlins stund var åter kommen.
Med känd bakslughet begagnade han sig av situationen för
att träda i förbindelse med Rysslands, Danmarks och
Englands ministrar och erbjöd sig att störta den nya regeringen
eller åtminstone tvinga Hattarne till en förlikning med
Mössorna, så att några av dessa bleve upptagna i rådet. Man
ser av ministrarnes depescher till sina regeringar, att de
föredragit det senare anbudet, vilket skulle kosta knappt mer
än hälften av det första, eller 72,000 pund sterling.
Så var Pechlin återigen en av Mössornas ledare, och gott
om pengar hade han att röra sig med. Han förde med sig
en skara anhängare, som följde honom genom tjockt och
tunt, ty de sågo i honom den nitiske väktaren av det fria
statsskicket, den oförfärade kämpen för ständernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
