Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens slutakt. Hattar och Mössor slitas om makten - Adolf Fredriks sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan vid 1770 års slut hade den gått upp med omkring
40% och förorsakat en mängd nya förluster.
Alla, som drabbades därav, blevo förgrymmade på den
nuvarande regeringen, och det allmänna missnöjet gav sig
luft i tidningar och skrifter av olika slag. Särskilt gjorde
sig den gamle Nordencrantz nu åter till talman för
oppositionen mot det rådande tillståndet. Han ansåg sig allena
känna rätta grunden och orsaken till förvirringen i
penningväsendet. I en lång rad av »Påminnelser», »Anmärkningar»,
»Ovälduga tankar», »Gensvar på erinringar» och
»Anmärkningar vid påminnelser» ville han ge allmänheten del av sin
hemliga visdom, vars innebörd var följande. Det var icke
den för riket ogynnsamma handelsbalansen, icke krig, icke
heller sedelmyntets överflödande mängd, som bar skulden
för sedlarnas ringa värde, visst icke. Det var bara ett band
av ondskefulla och vinningslystna växelvinglare inom
Hattarnes ledande finansiella kretsar, som slagit under sig
bankens lånemedel och landets utförselvaror. De hade efter
godtycke höjt och fällt kursen, allt eftersom det bäst
passade med deras egen fördel. Inga odjur, inga tjuvar, inga
rövare, ingen utländsk fiende hade någonsin gjort riket så stor
skada som de, vilka stegrat kursen. Och han späckade sina
uppgifter med en mängd siffror ur riksdagens och bankens
handlingar, vilka gjorde ett mycket vederhäftigt intryck.
Detta var just, vad den stora allmänheten behövde. Den
måste nu som alltid ha några syndabockar, några riktigt
illsluga rackare att rikta sitt hat och sin hämndlust mot.
Men ännu mera upphetsades sinnena en tid efter
riksdagens slut genom en befordringsfråga, som gällde rätten
till rikets högre ämbeten. Den ledde till en ståndsstrid
mellan adel och ofrälse. Anledningen kom därav, att man
skulle tillsätta vice-president vid hovrätten i Åbo. Rådet
uteslöt nämligen två högt förtjänta sökande från förslaget,
blott därför att de voro ofrälse. Detta stred mot dittills
gällande praxis men skedde på grund av att ämbetet under
föregående riksdag tillerkänts högre rang än förut och alltså
enligt rådets mening borde vara adeln förbehållet. Någon
dylik bestämmelse fanns väl ej i regeringsformen, där det
tvärtom hette, att ingen finge »för ringare stånd eller
härkomst förskjutas, när han eljest till tjänsten beprövades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
