Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens slutakt. Hattar och Mössor slitas om makten - Ständerväldets sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ej heller någon lätt sak att dämpa stridslystnaden
hos particheferna. Att förmå dem till ett löfte om att
upphöra med partikampen var icke möjligt. Men så långt kom
man i alla fall som till en överenskommelse, att det parti,
som segrade på riksdagen, skulle låta motpartiet besätta
en tredjedel av platserna i samtliga utskott. Dessutom
skulle fem eller sex män av Mösspartiet insättas i rådet.
Detta löfte avgavs på heder och tro med konungen själv
som vittne.
På detta tecken till lyckligare tider syftade också konung
Gustav i det berömda tal, varmed han på rikssalen hälsade
ständerna dagen efter midsommardagen 1771. Så lydde hans
ord vid detta märkliga tillfälle: »Född och uppfödd bland
eder, har jag alltifrån de spädaste åren lärt att älska mitt
fädernesland, att anse det för den största lycka att vara
svensk och den största ära att vara den förste medborgaren
ibland ett fritt folk. Att regera över ett sällt folk är min
största önskan, att styra ett fritt folk högsta målet av min
ärelystnad. Tron icke, gode svenske män, att detta är blotta
ord utan mening; det är, vad mitt hjärta tänker — ett hjärta,
brinnande av den livligaste kärlek för äran och
fäderneslandet. Jag har sett flera länder; jag har lärt känna flera
folkslags tänkesätt, regeringsart, seder, större och mindre
välstånd. Jag har funnit, att varken oinskränkt välde,
prakt och yppighet, för sträng sparsamhet eller
penningskatter utgöra lycka eller förnöjsamhet, där kärlek för
fäderneslandet, där enighet saknas. Det ankommer därför
på eder att bliva det lyckligaste folk på jorden. Låtom detta
riksmöte bliva evärdeligen utmärkt i våra tideböcker genom
uppoffrande av allt hat, alla egna avsikter för det
allmännas väl!»
Denna varma vädjan från den unge entusiastiske
konungen gjorde ett mäktigt intryck på de närvarande, och
många voro säkerligen de, som i detta ögonblick glömde
partihat och partidogmer inför den känslan, att hela
fäderneslandets väl dock var någonting högre och vackrare att
arbeta för. Men, säger Malmström, »de lejda skarorna, som
njutit underhåll ur partikassorna, och de, som haft till yrke
att driva handel med övertygelser och fullmakter, brunno
av harm över en tillställning, som hotade att uttorka deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
