- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
601

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens slutakt. Hattar och Mössor slitas om makten - Ständerväldets sista tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att snöpligen retirera, resa hem och visa sitt hjältemod på
samlingsstället i Stockholm, vid en riksdag, som deras
feghet förorsakat.» Denna skrift trycktes i tusentals exemplar
och fick en strykande åtgång.

Men dylika till stor del orättvisa tillvitelser blott retade
adeln till hårdnackat motstånd. Om någon avprutning på
privilegierna ville ståndet ej höra talas. Ledningen på
riddarhuset togs av stridslystna män, som slogo på
vapensköldarna och manade adeln att värja de företrädesrättigheter,
vilka förfäderna genom sina bragder hade vunnit. Hade
det kostat liv och blod att förvärva dem, så borde det också
kosta att återtaga dem, menade en av de hetsigaste talarne,
kapten Per Lilliehorn vid flottan. — Hovrättsrådet
Ridderstolpe, en av de Mösschefer, som varit med om att uppgöra
kompositionsplanen, vädjande däremot till sina ståndsbröders
ädelmod och klokhet. Han förklarade sig också vörda
förfädernas minne; men tiderna vore förändrade. Adeln
kunde nu liknas vid ett skepp, som måste ändra kosa, därest
det ville undvika att krossas mot klipporna. Aldrig kunde
väl riddarhusets och adelns ädelmod förvägra en förtjänt
man hans rättmätiga belöning, även om denne man befunne
sig utanför riddarhuset.

Men det var ett tal, som icke slog an. Adeln ville icke ens
gå ifrån sitt ödesdigra beslut av år 1762 att ej tillåta
introduktionen av nya ätter, fast flere talare på riddarhuset
erkände, att detta beslut var själva roten till de ofrälses
förbittring.

Mot Ridderstolpes maning till försonlighet var Lilliehorn
genast färdig att vädja till sina ståndsbröders lidelser. »Låt
inga irrbloss förleda oss från rätta vägen!» utropade han.
»Inga busar, som man målar, böra skrämma oss. Låtom
oss följa deras fotspår, som nu i stoftet vila men uti långt
ohyggligare tider trampat för oss den hedersbana, som vi
nu vandra skola!» Adeln borde vara beredd på att med
värjan i hand försvara sina rättigheter. »Vi äro ej bättre än
förfäderna, som låtit sitt blod rinna för fäderneslandets
väl, för lag och rättigheter», utropade talaren. Och en brysk
major ville, att var och en skulle skriftligen anteckna sin
mening i en särskild liggare, på det att man skulle kunna se,
»om någon så vanbördig medlem inom dessa murar finnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free