- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
602

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens slutakt. Hattar och Mössor slitas om makten - Ständerväldets sista tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle, som så åsidosatt sin riddersmannaära, att han skolat
sålt sig till en ofrälsemannaträl».

Resultatet av alla debatter blev bara en ändlös
skriftväxling mellan stånden, som drev förbittringen till
kokpunkten. På riddarhuset uppflammade »den nobla elden»
allt våldsammare. Lilliehorn skramlade med sabeln och
talade stolta ord om att »segra eller dö». På det viset
urartade hela riksdagsarbetet till ett ofruktbart pennfäkteri,
och ständerna kommo ingen vart i striden om
konungaförsäkrans lydelse.

Då beslöt kung Gustav att ännu en gång gripa in som
fredsstiftare mellan stånden. Han kallade till sig de fyra
talmännen och föreställde dem i varmhjärtade ordalag
nödvändigheten av endräkt och försonlighet. För att nå detta
mål föreslog han en gemensam överläggning mellan riksens
ständer under hans medling. »Han kunde», sade han, »med
så mycket större skäl erbjuda sig att bli ett föreningsband
mellan söndrade sinnen, som han vore den ende svenske
man, vilken icke hade mera gemenskap med det ena
ståndets intresse än med det andras» och följaktligen »den ende
oväldige i detta ömma mål». För egen del begärde han ingen
ökad makt utan vore nöjd med vad riksens ständer förelade
honom.

Fåfängt! De ofrälse ståndens talmän förklarade genast,
att rikets grundlagar icke medgåve dem rätt att till sitt
stånd framföra någon framställning från konungen, med
mindre den vore utfärdad med råds råde. — De ofrälse
ståndens svar på konungens varmhjärtade vädjan blev alltså
en fullständig tystnad. Från sekreta utskottet kom
visserligen en tacksamhetsbetygelse för hans landsfaderliga
omsorg, men hur pass innerligt hjärtligt den var menad kan
man förstå därav, att i själva skrivelsen inrycktes en
anmärkning över rådets uraktlåtenhet att påminna Hans
Maj:t om grundlagens föreskrift, att konungen i ett sådant
fall som detta var skyldig att höra sina rådgivare. Och till
rådet självt avlät utskottet en skarp skrapa för dess
försumlighet att ej avstyra konungens olagliga tilltag.

Så tänkte man dock ej inom de djupa lager av Sveriges
folk, där känslan för hela landets väl och ve icke förkvävts
av partilidelser. Skulle icke Sveriges konung få lov att tala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free