Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - En begåvad men ostyrig liten prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vet Ni, Moëll», säger han triumferande till sin
kammartjänare, »jag är det slugaste huvud, man kan finna! Det jag
sätter mig före skall jag ändå hava fram, ehuru man söker
hindra det. Jag kan nu konsten att så förställa mig, att jag
ändå på något sätt till slut skall ernå mitt ändamål och skratta
ut dem allesammans, som velat göra mig motstånd.»
Spelar han schack och inte kan vinna, så avbryter han i
vredesmod tävlingen. Alltid måste han vara den förste. Men
den lille visar också en ridderlig känsla för äran. Har han
lovat något på sitt »pajole (parole) d’onneur»,[1] kan man lita
på honom. När modern berättade för honom sägner om
romaren Mucius Scævola, som brände upp handen för att rädda
sin fädernestad, frågade prinsen rörd och allvarsam, om
folket begrät hjälten. Svaret blev ja. Då sade den lille: »Så
skall prinsen också göra för fäderneslandet, när han blir
stor.»
Föremålet för den lille prinsens första kärlek är hans
broder Karls amma. Något senare kommer turen till Lotta
Sparre. När hon skall gifta sig med Karl von Fersen, hotar
prinsen brudgummen med värjan. Men på en barnbal blir
han så förtjust i fröken Hessenstein, Fredrik I:s och Hedvig
Taubes dotter, att han överhöljer henne med blommor och
kröner henne till balens drottning. Han överhopar henne
också med kyssar till den grad, att riksrådet Ekeblad blir
svartsjuk.
Redan före 1756 års riksdag såg man honom roa sig med
en komedi — med ohyggligt allvar bakom. Han byggde
upp en tron, på vilken han satte en stor docka, som skulle
föreställa drottningen. Så tillkännagav han för henne, att
konungen var död och tronen ledig. Då förklarar drottningen,
att nu vill hon sköta regeringen, till dess prinsen blir
myndig; men sonen genmäler, att det är han, som har arvsrätt
till tronen. Alla hans föreställningar och böner mötas dock
av dockan med obevekligt nej. Då springer prinsen själv
upp på tronen, tar drottningen i armen och slänger henne i
en vrå samt placerar sig själv på tronen. Man ser, vad som
döljer sig hos barnet, och anar de slitningar, som redan nu
försiggå inom dess själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
