Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - En begåvad men ostyrig liten prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Sparre är uppvaktningen hos prinsen en verklig plåga,
och han tackar vid avlösningen »Gud, den allra högste, som
mig så nådeligen från all sorg och olycka under denna min
så farliga tjänst bevarat». Han påstår, att den lille
skådespelaren t. o. m. lärt sig att framkalla uppkastningar, när han
vill låtsa sjukdom för att slippa ifrån något, som han ej vill
vara med om. Medlet skall ha bestått i »tungans höjande i
gommen på ett visst sätt».
På hösten 1760 får Moëll slutligen avsked. Nu får prinsen
en kammartjänare, som han kan hunsa efter behag. Honom
ålägger han att buga sig, då Hans k. Höghets hynda behagar
komma på audiens i H. k. H:s rum.
Hans fåfänga är komisk. Han kan vägra att äta, därför
att faten burits upp av ett par vedkarlar. En annan gång
faller det honom in att skicka ut alla middagsrätterna utom
smöret, som han med god smak sätter i sig, under förklaring,
att det andra är svinmat — »och svinmat äter jag ej. Den
är god allra högst för mina lägre domestiker.»
Vid en måltid händer det, att uppvaktande kavaljeren
greve Barck ett ögonblick stiger upp från bordet för att säga
några ord till kammartjänaren. Det är ett brott mot etiketten,
som är alldeles oförlåtligt, och prinsen befaller en lakej att
ta bort Barcks stol mitt för ögonen på greven: H. k. H. kan
ej mer supera med honom, »efter greve Barck mankerat mig
respekt».
En överstelöjtnant vid livgardet får audiens hos den
fjortonårige prinsen, men denne låter honom vänta. Då Sparre
förebrår honom det, svarar han: »Jag får så ofta vänta på
konungen och drottningen, och vad jag är i förhållande till
Deras Majestäter, just detsamma äro de herrarne i anseende
till mig.»
När han på rent okynne roar sig med att bläcka ner sitt
papper, sina händer och sina manschetter, låter han Sparre
veta, hur dumt det är att försöka hindra honom. »När jag
blir stor, skall jag ändå göra odygd, emedan det roar mig.
Ty nog vet jag, att så länge Ni är hos mig, kan Ni hindra mig
därifrån — men intet längre.»
Men det kunde inte bli på annat sätt, då den lille bytingen
hela tiden kände, att han i sin opposition hade öppet eller
hemligt medhåll hos sina föräldrar. Sparre anmärker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
