Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - En begåvad men ostyrig liten prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan ständernas partier. Han lär sig att föra ett språk i
rådet, ett annat, när han är tillsammans med sina föräldrar.
Men han förfogar över en nästan magisk tjuskraft, som
växer med åren, allteftersom han förmår bättre sätta sig in i
andra människors själsliv och ju mer hans lysande
konversationstalang utvecklas. Den lille fint byggde fursten
med sitt vackra ansikte väcker överallt beundran. Man
bländas av glansen i hans stora mörkblå ögon, som kunna
vara så djupa och milda men också kunna ge en blick av
kylande blankt stål. Men hans utseende störes genom att
pannan på ena sidan är sned och inklämd. Ett egendomligt
intryck gör också hans sätt att gå, med de onaturligt
avmätta, struttande stegen, varigenom han försöker dölja sin
medfödda hälta. Hans ben och fötter »liknade mera
fruntimmers växt än en mans person», säger kammarjunkare
Ekeblad, som också berättar, att konungen hade »nästan
intet skägg, så att han sällan på åtta dagar behövde raka
sig».
Världen har för Gustav blivit en teater. Vilken roll är
då beskärd hjälten i skådespelet? Sitt folks räddare
vill han bli. Ur svaghet och vanära skall han rädda det,
ur tvedräkt, som hetsar son mot fader och broder mot
broder, ur den »frihet», som blivit självsvåld, en frihet blott
för det maktägande partiet. Hur hade han ej gripits av
förakt, när han såg de adliga officerarne i skaror återvända
från pommerska kriget blott för att rösta och intrigera vid
riksdagen! Och hur harmades han ej, när han såg sin far
och mor möta dem som vänner! »Jag såg dem komma
plutonvis till Drottningholm, skrytande av att ha lämnat armén
emot rådets order», skriver han. »Att man övergav hären
i det ögonblick, den stod inför fienden, upprörde mig. Från den
tiden började jag förakta folk, som offrade statens intressen
och ära för sina personliga lidelser.» Det var hans första
stora, äkta känsla, hans glödande fosterlandskärlek, som här
blivit sårad i sina hjärterötter. Han, som själv var fylld av
verksamhetslust och ärelystnad, som dyrkade Sveriges stora
Gustaver och Karlar och brann av längtan att få följa dem
i spåren, han ämnade icke nöja sig med rollen av en
skuggkonung sådan som Fredrik I eller Adolf Fredrik. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
