Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Statsvälvningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreskrifter. Ja, icke ens Sprengtporten hade vågat riskera att
ge honom något skriftligt. Då Sprengtporten uttryckte sin
förvåning över att Toll aldrig väckt fråga om belöning,
svarade Toll: »Det är en bisak. Om allt går väl, så glömmer man
mig förmodligen icke. I motsatt fall kan jag ligga på
sträckbänken eller stupstocken lika väl utan som med löften om
belöning.» För att undvika misstankar gjorde han i Skåne
några besök hos »de utmärktaste Mössherrskaperna», och
den 21 juni kom han till Kristianstad.
Den man, som han där utsett till att höja upprorsfanan,
var Abraham Hellichius, kapten vid ett värvat
regemente, som låg där i garnison. Han var för tillfället den
främste officeren på platsen. På ett mästerligt sätt förstod
Toll att leda mannens sinne, dit han ville. Till en början
undfägnade han den gode kaptenen med hårresande
skildringar av hur Mössorna ämnade fara fram mot krigsmakten
och isynnerhet förstås mot de värvade regementena. Det var
därvidlag inte så noga med sanningen — den var Toll för
gammal och van agitator för att generas av. Sedan han på
det viset retat upp Hellichius ända till kokpunkten, kom
det stora, det dramatiska ögonblicket. Toll förde honom
till en avsides belägen plats av fästningsvallen, och för att
stämma den gode kaptenen, som var prästson, riktigt
andaktsfullt, tog Toll av sig hatten och avfordrade honom en
ed att vid sin själs salighet hålla obrottsligt tyst med den
stora hemlighet, som nu skulle varda honom uppenbarad:
Konungen hade beslutat att rycka makten från Mössorna,
och för detta ändamål sökte Hans Maj:t nu bistånd av de
tappraste inom sin krigshär. Hans Maj:t kände naturligtvis
mycket väl till Hellichii nit och tapperhet och hade därför
skickat Toll för att göra sig underrättad, om kaptenen ville
åtaga sig att, när den rätta tidpunkten kom, förmå
garnisonen att resa sig, stänga fästningen och hålla den Kungl.
Maj:t till handa.
Det var inte svårt att se på den gode kaptenen, hur
smickrad han var av förtroendet. Men vid närmare betänkande
blev han villrådig, och nu kom det svåraste: han begärde
att få se något bevis på att Toll verkligen var sänd i uppdrag
av konungen. Men med sin kända fyndighet klarade sig
Toll ur klämman. »Jaså, är det på det viset» — så ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
