Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III:s lyckliga tid
- Statsvälvningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de själva kände det, vilket de sällan göra» — för att tala med
excellensen Skjöldebrand.
Lovisa Ulrika var stolt över sin son. Vid underrättelsen
om statsvälvningen utbrast hon med glädjestrålande ögon:
»Se, vilken son jag har! Jag förlåter honom allt — det är min
son!»
*
Den allmänna hänförelsen meddelade sig till ständerna, vilka
nu voro som andra människor. Så gott som alla tycktes livade
av nit att göra det bästa möjliga för riket i dess helhet, och
riksdagsarbetet gick undan med fart. I bondeståndet angavs
tonen vid första sammanträdet efter statsvälvningen med
psalmen »Si, huru gott och ljuvligt är, att bröder kunna
sämjas!» Och i borgarståndet lade man märke till, hur en mer
än lovligt myndig ålderman i vällovliga garvarskrået, som
fått tillbringa ett par dagar i enrum, nu var som smältande
smör och erinrade sitt stånd om skriftens ord, att »lydnad
är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av
vädrar».
Oredan i penningväsendet ansåg man sig säkrast få botad
genom att överlämna åt konungen att efter bankofullmäktiges
hörande vidtaga de åtgärder, som skulle kunna återge ett
fast värde åt penningen.
För att kraftigare kunna möta hungersnöden medgåvo
ständerna konungen rätt att i tider av tryckande
spannmålsbrist förbjuda husbehovsbränning för kortare tid. Det
brännvinsförbud, som ständerna icke av några föreställningar,
någon hungersnöd, låtit förmå sig att bifalla, så länge de voro
maktägande, det hade de nu helt och hållet lämnat i
konungens skön att utfärda. Bönderna hade dock endast
genom konungens personliga ingripande kunnat förmås att
ge med sig. »Det vore ömt att binda munnen till på oxen,
som tröskar, ty arbetaren är sin lön värd. Den saft, som
pressas av jordens avel, skördad i bondens anletes svett, den vore
han berättigad att få smaka», och »ett måttligt bruk av
brännevin vore bondens bästa kur och apoteque». Så resonerade
de gode odalmännen över nästan hela linjen. Anders
Torbjörnsson yttrade, att folket i hans landsort »ansåg denna
förfriskning numera nästan oumbärlig» under sitt fiske och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0050.html
