Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III:s lyckliga tid
- En rikt begåvad men olycklig man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att taga reson, men när konungen hållit på därmed i en hel
timme utan resultat, måste han själv gå för att bli av med
den efterhängsne vettvillingen. Dagen efter audiensen skrev
Sprengtporten ett förtvivlat och rörande brev till konungen,
som svarade i tröstande ordalag.
Självplågare, som den en gång så käcke krigaren blivit,
älskade han att tala om sig som döende. Vilket i längden
verkade enformigt, eftersom hans livstråd höll ända till
1786.
*
Inför åsynen av Sprengtportens nattsvarta otacksamhet
mot Gustav III känner man till en början en hjärtlig
motvilja mot mannen. Men tränger man närmare in i hans
själsliv, så förbytes antipatin i övervägande grad till medkänsla
med en djupt olycklig människa. Med fin psykologisk blick
konstaterar Schück, att på bottnen av Sprengtportens
oresonliga uppträdande ligger en självanklagelse för att han varit
tanklös i sina beräkningar, då han gjorde upp sin revolutionsplan,
och lättsinnig i sitt utförande av den. Han kände med sig,
att det var därför, som planen misslyckades och han själv
ej fick vara med om framgången. Men denna självanklagelse
tystas alltid ned av en annan inre röst, som kommer från
mannens gränslösa ärelystnad. Och så rasar i hans själ denna
kamp mellan hans bättre och sämre jag, som slutar med att
sönderslita honom. Självanklagelsens demon säger honom,
att han i själva verket ingen belöning förtjänat, och varje
hedersbevisning från konungens sida verkar därför som en
tyst förebråelse. Men så mycket högre ropar då ärelystnaden
på erkännande, på ärebetygelser och åter nya ärebetygelser
för att tysta ned självanklagelserna. Dessa taga dock
överhand och övergå till förföljelsemani. I varje person,
Sprengtporten möter, ser han en anklagare och vedersakare.
Sprengtportens öde skulle nog aldrig gestaltat sig så
olyckligt, om han ägt en själsgod och förstående kvinna vid sin
sida. Men nu fick han gå där ensam och rota i sig själv utan
något, som avledde hans tankar åt annat håll. Han yttrar
sig om detta ämne i sin självbiografi sålunda: »Inklination[1]
[1] Böjelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0058.html
