- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
95

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Gustav III som samhällsförbättrare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ännu så länge var dock i regeln första villkoret för
befordran inom svenska armén att kunna bjuda en ackordsumma.
Andra villkoret var ett adligt namn. Dugligheten kom först
i tredje rummet. Systemet var både olagligt och oklokt.
Men Gustav ville icke lyssna till den kritik av förhållandena
inom franska armén, som han mottog från sin gunstling
Pontus Lilliehorn under hans tjänstgöring där: »Man
vinner inga bataljer med fordom lysande namn. Bättre vore
då att följa konungens av Preussen exempel. Han befordrar
blott förtjänsten.»

Det allra betänkligaste var emellertid Gustavs oförmåga
att utrota den dåliga disciplinen inom annén. För den
uppgiften behövdes en kraftigare hand än hans. Han kunde nog
vara sträng — det visade ämbetsmannaräfsten — men
strängheten stred i själva verket mot hans natur, som tvärtom var
alltför benägen att förlåta. En gardeskapten, som grovt
förolämpat sin chef, blev dömd till döden, och konungen
höll själv ett strafftal till hans kamrater, som hållit med
honom. Men tvärt emot rådets bestämda mening var
konungen strax därefter färdig att mildra straffet till tjänstens
förlust. Och sedan dröjde det ej länge, förrän den uppstudsige
blev alldeles benådad och återfick sin tjänst, medan hans
överste genom sina officerares trakasserier tvangs att taga avsked.

Året därpå begicks ett annat uppseendeväckande
subordinationsbrott, i det att aderton artillerilöjtnanter
sammangaddade sig mot sin chef och antastade honom i
förgripliga ordalag. De skyldiga blevo visserligen häktade,
och fjorton av dem dömdes till offentlig avbön och
avsättning, men straffet lindrades av konungen därhän, att de
skulle under fyra månader vara degraderade och »göra simpel
artillerikarls tjänst» — dock med bibehållande av lönen!
Före de fyra månadernas utgång återfingo de sina förra
tjänster. Det är ej på sådant sätt man statuerar
avskräckande exempel.

*



Om andan inom armén för övrigt säger Skjöldebrand, den
blivande generalen, i sina memoarer: »Det var ock den tiden
nästan en antagen sed, att den, som hade befäl, skulle rasa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free