Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyckfull och kan vara ganska högdragen, när han är tillsammans
med folk av lägre samhällsställning. Annars är han vänlig
och hövlig, välgörande mot behövande, god mot sin
omgivning och därför i allmänhet mycket avhållen.»
Hertigen var kär i Sofie Fersen, Axel von Fersens
dotter, en fullkomlig skönhet och på samma gång en god och
präktig människa. Hon älskade honom tillbaka, men då hon
märkte, att konungen motsatte sig förbindelsen mellan hovet
och en adelssläkt, insågo både hon och hennes stolta släkt, att
hon genom ett äktenskap med hertigen skulle komma i skev
ställning. Hon bad honom därför slå tanken på henne ur
hågen. För att få ett avgörande till stånd gav hon sitt ja åt
en kammarherre Piper, en man, som hon icke älskade, men
som hennes far önskade få till svärson.
Hertigen sökte så tröst på annat håll. Den kvinna, som
spelat den största rollen i hans liv, var Sophie Hagman.
Hon var född i ett fattigt hem — hon synes ha varit dotter
till en soldat vid Södermanlands regemente — och hade börjat
som barnflicka och husjungfru. Sedan blev hon dansös
vid operan, och här upptäcktes hon av Fredrik Adolf. Fast
hon då synes ha varit bara sexton år, hade hon redan hunnit
med ett par erotiska snedsprång. Hertigen gav den lilla
balettflickan ett par rum av sin våning på Stockholms slott
till bostad och tog henne med sig till lustslotten, när han bodde
där. Från ett besök på Tullgarns slott, vid vilket han inbjöd
adelsfamiljerna i grannskapet till slottet, berättar
Ehrensvärd, att »Mamsell Hagman var alldeles såsom ett
hovfruntimmer!). Hennes konversation var otvungen och behaglig.
»Hon visade mycken modestie[1] och respekt men ingen blyghet
eller undergivenhet. Damerna visade henne all aktning.
Kavaljererna ansågo sig lyckliga, om hon bevärdigade dem
med en kort minut, och den som fick dansa en kontradans
var på höjden av lycka.»
Hovfruntimret rynkade väl i början på näsan åt den lilla
operamamsellen, men Sophie Hagman förstod att göra sig
omtyckt av alla. T. o. m. en så sparsmakad och knarrig
gammal herre som Axel von Fersen upphörde efter en tid att
tala fula ord om mätressen och erkände, att »hon hade
intagit alla till sin fördel».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
