Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framföra hans hälsning och deltagande, men hon möttes av dessa
ohyggliga ord i en moders mun: »Det är mig alldeles
likgiltigt, om han hyser deltagande eller ej. Jag vill varken höra
talas om honom eller om hans bastard. Jag ger dem båda min
förbannelse och förbjuder Er att någonsin tala med mig om
dem, ty jag vill försöka glömma bort deras tillvaro. Jag kan
ingalunda tro, att han det ringaste frågar efter min sjukdom.
Det är endast mina juveler, som fresta honom. Det är dem,
som han vill åt efter min död. Nu inbillar han sig förmodligen,
att jag är så illa sjuk, att jag skall dö, och han är troligen
orolig, att jag skall skänka bort dem till någon
annan.»
Efter hand blev den gamla dock något mildare stämd.
Någon försoning blev det dock ej av, ty dödsfaran drog förbi
även denna gången. Det märktes dock, att det nu led mot
slutet av den en gång så sköna och firade Lovisa Ulrikas
sorgliga levnadssaga. Hon väntade också själv, att året 1782
skulle bli hennes sista — på slottet i Berlin hade man
nämligen sett »Vita frun», och det ansågs alltid förebåda ett
dödsfall inom Brandenburgska ätten.
På sommaren 1782 nedlades änkedrottningen åter på
sjukbädden. »Gudskelov, att min bana nu är slut!» sade hon
till sin yngre svärdotter. »Ni kan ej föreställa Er, min älskade
dotter, hur lycklig jag är att få skiljas hädan och lämna en
värld, som bara skänkt mig sorger. Jag känner mig nöjd
med min lott och anropar blott Gud, att han måtte förkorta
mina förfärliga lidanden; dock vill jag ej klaga utan söka bära
dem med tålamod.»
Men när Hedvig Charlotta hemställde, huruvida
svärmodern ej ville råka sin son, svarade hon endast ett kort
»nej». Hennes sinnesstämning mot Gustav framlyser också
av det brev, som hon uppsatte den 7 juli för att till honom
överlämnas efter hennes död. »Min bana är slutad», skrev hon
bland annat, »och det är Eder, jag har att tacka för den glädje,
jag känner över att få sluta.» Hon ville nu tillkännagiva för
honom sin yttersta vilja. All sin egendom lämnade hon i lika
lotter åt sin yngste son och sin dotter och tillade: »Och om
Ni, under vilken förevändning det vara må, därav
undantager den minsta sak, darra — jag uttalar den förbannelse,
som otacksamma söner förtjäna. Men om Ni uppfyller min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
