Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer — ett riktigt rörande skådespel.» Hon smekte honom
länge och »kallade honom sin älskade sonson och sin käre
Gustav. Den lille prinsens smekningar och menlösa uppsyn
rörde henne synbarligen.» Men efteråt viskade hon till
hertiginnan: »Oss emellan sagt, fruktar jag, att det aldrig
blir någonting av den gossen.» — »Det är dock orätt att säga
så», invände hertiginnan. »Man kan ännu ingenting döma om
honom — han är ju bara ett barn.» — »Ni skall i alla fall få
se, att jag har rätt», höll den gamla i sig.
Försoning hade ägt rum, men det hela var dock alltför
mycket av teater. Av både Gustavs och hans moders
yttranden till deras förtrogna märker man, att det ej var mycket
bevänt med uppriktigheten å någondera sidan — därtill
var det ömsesidiga misstroendet för ingrott. Det ligger något
skärande hårt i den reflexion, varmed konungen beledsagade
sitt svar på hertiginnans fråga, om han var glad åt att
försoningen skett: »Jag måste erkänna, att jag är det. Hon är
i alla fall min mor, och det vore förfärligt att se henne död
med hjärtat uppfyllt av bitterhet mot mig. Mest av allt
tillfredsställer det mig dock att jag lyckades få min vilja
fram och komma in till henne utan min maka.» Och när
Gustav fick höra, att hans mor blivit något bättre igen, och
att hon åter framkom med sina för en döende verkligen
något oväntade anspråk på att få ha statsfruar vid sitt hov,
yttrade han till sin svägerska: »Jag vill slå vad, att hon
kommer att repa sig. Hade vi bara dröjt litet längre, kunde vi
besparat oss denna resan till Svartsjö. Den här gången har
man lyckats lura mig, men hädanefter kommer jag inte att
vara lika lättrogen.» Och till läkarne sade han: »Hur många
sådana här scener skolen I bereda oss, innan hon dör eller
tillfrisknar?»
Påföljande natt låg Lovisa Ulrika i själatåget. Hennes
plågor voro mycket svåra. Hedvig Charlotta berättar, att
hon bad sin läkare lindra dem genom att ge henne opium,
men han var nog litet mänsklig att förklara sig ej våga
göra detta av fruktan för att det möjligen skulle kunna
påskynda hennes död — denna död, som dock både hon och
alla längtade efter som en befriare!
Fram på morgonen utandades hon sin sista suck.
En beklagansvärd kvinna hade gått ur tiden —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
