Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III:s lyckliga tid
- Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beklagansvärd därför att hon i sin gränslösa härsklystnad aldrig lärde att
behärska sig själv. Hon företer många drag gemensamma med
drottning Kristina: den rika begåvningen och det brinnande
intresset för vetenskap, vitterhet och konst liksom ock den
jäktande oron, som aldrig lämnade någon av dessa kvinnor
riktigt tillfredsställd. Men påtagliga olikheter finnas också.
Kristina var av ett hårdare och kallare virke, en utpräglad
egoist, medan Lovisa Ulrika däremot hade ett hjärta, som ömmade
för medmänniskors nöd och olycka. Härsklystnaden
var väl ej heller Kristinas stora lidelse. Det var snarare
ärelystnaden, som i hennes själ intog främsta platsen.
* *
*
Några dagar sedan Lovisa Ulrika gått ur tiden födde
Sofia Magdalena åter en son, ett vackert och friskt barn, som
var föräldrarnas glädje. Över hans börd hade inga onda rykten
kastat sin skugga. Men kort blev fröjden. Efter ett halvt år
angreps den lille av en barnsjukdom, som inom en vecka lade
honom i graven. »Hans sjukdom», skriver Hedvig Charlotta,
»anses beroende på det förhållandet, att han efter att först
ha haft en mycket dålig amma sedermera fick en sådan med
alltför kraftig mjölk. Till följd därav kom han att utveckla
sig så hastigt, att han fick ej mindre än åtta tänder på en
gång, vilket föranledde konvulsioner och slutligen ett
slaganfall, som ändade hans liv. Han avled efter åtta dagars
förfärliga plågor. Aldrig har jag sett konungen så förkrossad.
Ehuru han i det allra längsta ej upphörde att hysa hopp,
var hans oro dock hela tiden förfärlig. En hel eftermiddag
vandrade prinsessan och jag av och an med honom uti
rummen, under det att han i sin förtvivlan ej kunde yttra ett
enda ord. Drottningen, som ej ett ögonblick lämnade sin
sons sjukbädd, satt där såsom fastspikad intill hans sista
ögonblick.»
Konungens själ fylldes med dystra aningar. Moderns bild
framträdde olycksbådande för hans inbillning. Han lade
märke till att hans son insjuknat just på samma månadsdag,
som brytningen med modern inträffade för fem år sedan, och
undrade, om en olyckans tid nu skulle taga sin början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0144.html
