Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Karl Gustav af Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvick och elegant kåsör, när han var vid gott humör — och
något annat är otänkbart att han skulle kunna vara i
sällskap med Hans Maj:t konungen. Leopold passade också
vida bättre för hovlivet än Kellgren, som var en mycket mer
självständig natur. Leopold blev — vad Kellgren aldrig
varit — en verklig hovpoet, blev kunglig handsekreterare,
fick sin bostad på slottet och »gick», som han säger, »till
sängs på förnämt sätt, klockan 4 om morgonen».
Med Gustav III:s bortgång gjorde Leopold en stor förlust.
Men han hade förmågan att ställa sig väl även med de nya
maktinnehavarne, fick först kansliråds och senare
statssekreterares titel och blev adlad till af Leopold.
På äldre dagar hämmades Leopolds verksamhet av
försvagad synförmåga, och vid 65 års ålder drabbades han av
fullständig blindhet. Men den gamle blinde »Teiresias-Leopold»[1]
var alltjämt medelpunkten för en krets av samtidens
litterära personligheter, vilka sågo upp till honom såsom
den siste av de gustavianska skalderna; och när han år 1829
gick bort i en ålder av 73 år, blev det tomt efter den gamle gustavianen.
»När Seneca av Roms tyrann
blev dömd att dödens fasa lida[2],
vad gjorde Paulia? — Grät sin man?
Nej. Hennes dygd föraktfullt fann
att endast gråta, endast kvida.
Med mod vid filosofens sida
hon öppnar ådrorna som han.
Dess blod med hans förblandat rann . . .
’Håll’, ropar smädarn här kanhända,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
