Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar»
- Karl Mikael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bonden han tröskar, och löven falla av,
björnen bäddar sängen, svalan dyker till sin grav[1],
oxen går snart ur det gröna, vill till sitt bås,
vargen tjuter, ugglan gråter, vintern nalkas oss.
Ja så går det, min hjärtans bror, ja men!
Den som vore väl i graven och i himmelen
eller också ägde tusen plåtar kontant,
kunde leva nöjd och glad och låna ut på pant!»
Med en väns hjälp lyckades han till slut komma in vid
manufakturkontoret, och sedan tjänstgjorde han i olika verk,
sist i tullen, som han lämnade anno 1775.
En majdag det året mötte Skjöldebrand i närheten av
Liljeholmen »den ryktbare Bellman, som kom från landet och
var också till fots. Han hade fått för sin chäs en dålig häst
från Fittja, och den hade stupat. Det var en söndag. Vi
frågade, huru det kom till, att han var till fots. Han svarade
strax med denna vers, som vi antecknade:
»På vår Herres vilodag
vilar jag och min gelike.
Hästen ligger uti dike
och på Liljeholmen jag.»
Bellmans ekonomiska ställning var nu återigen högst
bekymmersam, tills Gustav III, som intresserade sig för skalden,
gav honom en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet.
Bellman ledsnade snart på arbetet och överlämnade det mot
halva lönen åt en annan. Konungen gav honom också en
pension och titel av kunglig sekreterare. »Så hade då den
glada sångfågeln fått en kvist att vila på.»
Nu lät skalden också sitt lättantändliga hjärta fångas i
hymens band. Med sin maka, som var en duktig men ganska
prosaisk kvinna, fick han fem barn. För sina små var den store
slarvern med barnahjärtat en öm far. Vackrare vaggvisa finns
knappast än den han skrev för sin son Karl år 1787:
»Lilla Karl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorge-ö:
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.
[1] Det var en gammal folktro, att svalorna övervintrade på sjöbottnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0176.html
