Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Karl Mikael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oäkta Bellmanssånger, som voro spridda på den tiden,
isynnerhet innan de äkta ännu voro utgivna i bokform.
Hur det nu må ha varit med den saken, så ändrade
Kellgren sedan fullständigt uppfattning, när han fick höra
Bellman själv. Och då Fredmans epistlar skulle ges ut, skrev
han ett förord, som är ett mästerstycke av fin psykologisk
och estetisk analys. Han varnar för att med kall kritik
anmärka fel mot språket och smaken. »Man bör äga skaldens
känsla, ynglingens hjärta — och dessa fel skola förvandlas
i snilledrag», heter det. Och när Svenska akademien belönade
skaldens diktning, framhölls, att han i sina kväden »ej målade
passionerna på en retande men på en avskräckande sida».
Efter Bellmans död steg hänförelsen för hans skaldskap
till sådan höjd, att man i hans dikt ville inlägga något
vida mer och djupare, än vad skalden menat. Man såg däri
en ideal andes djupa uppfattning av jordelivets intighet.
Man gjorde den glade sångaren, ögonblickets bekymmerslösa
barn, till en filosoferande, innerst melankolisk grubblare —
man ryckte honom lös från verklighetens mark och placerade
honom i högre rymder. Sedan kom turen även till människan
Bellman att bli idealiserad, stundom ända till oigenkännlighet.
Så tillkom den bild av Bellman, vars »källarliv bestod i att
stundom i en vrå, vid en butelj svagdricka och en pipa,
betrakta vimlet och uppsnappa originalerna till sina figurer.
Kom då en vän eller någon synnerligen glad människa och
bjöd på ett glas finare dryckesvaror, så hände det — men
var dock ingalunda att påräkna — att Bellman drack ett
par glas. Med Movitz och Mollberg och Ulla hade han väl
aldrig växlat ett ord.»
Men lika litet som man får tänka sig Bellman såsom sina
dryckeshjältars och Venusprästinnors stallbroder, såsom en
lastens lovprisare, lika tokigt är det att bortresonera, att
han dock var en levnadsglad slarver, som efterlämnade många
obetalta källarräkningar. Det skulle ju också ha varit rent
onaturligt, om han, som så eldigt sjungit vinets lov, själv ej
älskat druvans safter. Men allt tal om huruvida han »smakat
brännvin eller blott drack ädlare slag» kunna vi med Warburg
lämna åsido — »det viktigaste är, att hans diktning var
av ädel druva».
Den djupsinniga idealiseringen av Bellmans skaldskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
