- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
201

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Thomas Thorild - Bengt Lidner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nej makten i samhället borde utövas av ett fåtal högt bildade
män eller av en enda sådan.

Efter detta avfall från de revolutionära grundsatserna
började lyckan äntligen le emot Thorild. År 1795 befriades
han från vidare straff och hugnades med befattningen som
universitetsbibliotekarie i Greifswald. Den forne
revolutionären gladde sig som ett barn häråt och ej minst åt den
professorstitel, som var förknippad med sysslan.

Här i den lilla universitetsstaden förvandlades
världsreformatorn till en lärd, som levde blott för sina böcker
och sin familj och för övrigt slöt sig inom sitt skal. Här
åldrades han, och här verkade han till sin död, år 1808.

*     *
*



Tegnér ser på Thorild på samma sätt som dennes
motståndare Kellgren och Leopold. Han har en gång liknat
Thorild vid »en meteor, som knallade och sprang».

Bengt Lidner.



»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en usling finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!
Nej, himmel, icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman av min vår du hagelskurar sänt;
men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,
att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.»


Så börjar Lidners berömda dikt »Spastaras död». Man
skulle kunna sätta dessa ord som motto på Lidners hela
diktning. I dem utgjuter han sitt känslosamma hjärtas
ömhet, sin medkänsla med alla de millioner medmänniskor,
som sucka under sorger och kval. Han gråter över sina
medmänniskors lidanden mer än över sina egna, vilka
snarare skänka honom glädje. De ha nämligen uppenbarat för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/7/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free