- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
221

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Bengt Lidner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»En krigsman så båld och en fröken så grann,
de suto tillhop i det gröna.
De sågo med ömma begär på varann.
Alonzo den tappre — så kallades han,
och hon Imogine den sköna.

’Ack!’ suckade han, ’ack i morgon jag går
i främmande länder att strida.
Snart rinner för mig ej mer saknadens tår!
En rikare friares hälsning du får,
och han får mitt rum vid din sida.’

’Tyst, grymme! Tyst, grymme!’ var Imogines svrt,
’och upphör att orätt mig göra!
Den heliga Jungfrun till vittne jag tar,
att, lever du, dör du — min hand, mina dar
blott dig eller ingen tillhöra.

Om nånsin begärets och fåfängans bud
mig från min Alonzo förleder,
mitt högmod, min falskhet, dem straffe då Gud!
Din vålnad hos mig i min brudliga skrud
då sätte sig — fordre tillbaka sin brud
och rycke i graven mig neder!’

Den tappre sig slet från den sköna i gråt
och drog till de heliga landen.
Men knappt årets tider följt solvarvet åt,
så kom en baron uti lysande ståt
och tillböd åt Imogine handen.

Hans skänker, hans guld, hans förledande skick
snart kommo dess eder att vackla.
Han störde dess hjärna, han tjuste dess blick,
dess flyktiga hjärta i snaran han fick,
och snart tändes bröllopets fackla.


*



Och nu hade prästen välsignat vårt par.
Ren dracks ur det guldprydda hornet,
och bordet sitt överflöd sviktande bar,
och löjen och skämt gåvo liv åt envar,
när tolvslaget dånar från tornet.

Då, hos Imogine, med häpnad blev spord
en främmande sitta obuden.
Orörlig han satt, utan liv, utan ord.
Hans ögon ej vändes kring gäster och bord —
han hade dem spända på bruden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free