- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
281

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Konungens gullgossar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett ursinnigt slag mot mitt huvud. Jag parerade och sökte
rycka undan stolen, men han var starkare än jag och stötte
mig tillbaka med sådan våldsamhet, att jag blev sårad i
ansiktet. Ursinnig störtade jag till mitt rum, grep en av mina
laddade pistoler och gjorde mig redo att möta min far, som
följde efter mig. Han stannade, då han såg mig färdig att
låta skottet brinna av, och ropade: ’Giv mig den andra
pistolen! Annars är det ett mord.’ — Jag lydde med blixtens
snabbhet; och så fort han fått vapnet i sin hand, sade han: ’Skjut!
Skottet är ditt.’ — Jag blev så slagen av hans lugn och på
samma gång av tanken på en duell med min far, att jag,
förkrossad av alla de olikartade rörelser, som i detta ögonblick
fyllde min själ, kastade från mig min pistol, föll till min fars
fötter och bönföll om hans förlåtelse. Han lyfte upp mig med
godhet, förlät mig och sade: ’Akta dig, min son! Ett
ögonblick som detta hade kunnat kosta dig hela ditt livs lugn.’ —
Sedan detta uppträde voro vi de bästa vänner och hava sedan
dess aldrig haft någon tvist.»

Tack vare Jakob Sprengtporten, som var gammal vän till
unge Armfelts far, fick Gustav Maurits snart anställning
som fänrik vid gardet. Men den sjuttonårige gardesofficerens
första tid i Stockholm var inga sötebrödsdagar. Ingen lön
hade han och inga egna tillgångar: »Jag var ofta i saknad
av det nödvändigaste», säger han själv om denna period i
sitt liv. »En gammal piga i Darellis värdshus skaffade mig
stundom någonting att äta på sin kredit, när jag saknade
bröd.» Men hans vackra utseende och trevliga sätt öppnade
för honom dörrarna till förmögna hem, där hans
umbäranden belönades med »förträffliga supéer, varvid jag», som han
tillfogar, »väckte beundran genom min goda aptit».

Han fick också vara med och skåda hovets glans, och hans
lättantändliga hjärta flammade vid åsynen av dess många
skönheter. Varmast brann dock hans låga för grevinnan
Löwenhielm.[1] »Jag blev», skriver han, »till den grad
betagen, att jag tror, att jag skulle ha enleverat henne, om
den vördnad, som hon ingav, icke hade varit ännu större än
min passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min
kärlek, voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles
enfaldig. Jag såg på henne, jag skrev till henne, men jag


[1] Se sid. 110 och 113.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free