Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Äventyrspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och jag», genmälde konungen, »vill ha Martineau till den
sysslan.» — »Om så är», sade riksrådet Hermanson, »nog vet
man då, vem som rår.» — »Jo», yttrade konungen småleende,
»det är riksrådet Scheffer, ty jag nämner Kantzow.»
Men vid det laget hade Scheffer redan ett par gånger
anhållit om avsked. Trots all konungens vänlighet och
uppmärksamhet mot honom, kände han på sig, att den svenska
politiken höll på att glida in i andra banor än dem han kunde
gilla, och ville i god tid draga sig tillbaka, innan konungen
hunnit ledsna på honom. Ingen skulle få säga om honom,
att han ävlades att hålla sig fast vid makten. Han kunde
också anföra sjukdom som skäl för avskedstagande. Han led
nämligen av gikt. Och ännu sämre var det beställt med hans
hustru, som nästan ständigt var sjuk. Från sitt kära Ek i
Mariestadstrakten, där han tillbragte sin lediga tid, skriver
han ofta om sin glädje över att vara på landet, långt borta
ifrån stora världens fåfänglighet, och sin saknad över att
nödgas lämna det. Han talar så förnöjt om »sin kål och sina
får», om årsväxt och nyodlingar och säger sig ha blivit
västgöte till den grad, att han föredrager sin lilla koja framför alla
Paris’ härligheter.
Men konungen förklarade, att han icke ville släppa sin gamle
rådgivare, förrän den allmänna europeiska freden vore sluten
och Scheffer hunnit inviga sin efterträdare i ärendena.
Så snart emellertid underrättelse inlupit till Stockholm,
att fredspreliminärerna blivit undertecknade, begärde den
gamle kanslipresidenten avsked. Det var på nyåret 1783.
»Herre, nu låter Du Din tjänare fara i frid» — så började han
det brev, som åtföljde hans ansökan. Konungens försök att
beveka honom till att stanna kvar voro nu fåfänga. Gustav
beviljade då hans anhållan under betygande i vältaliga
ordalag av sin stora tacksamhet och sitt oinskränkta förtroende.
»Tio års fred upprätthållen oaktat de stormar, som i första
ögonblicken syntes hota den, rikets anseende återställt utåt,
dess gamla allianser befästade, ett mäktigt förbund bildat,
som skall en dag göra epok i folkrättens historia, dessa hava
varit de stora händelser, som visat klokheten och framgången
av Eder ministär» — med dessa ord tecknade konungen
Scheffers gagnerika insats i Sveriges historia. Som bevis på
sin erkänsla tilldelade Gustav honom en årlig pension av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
