Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav och hans vänner, isynnerhet Toll, arbetade
emellertid av alla krafter på att genomdriva passevolansen. Inom
prästeståndet lyckades man också genom bevekliga böner
och löften om kyrkliga reformer bringa oppositionsmännen
därhän, att de lovade att åtminstone ej motarbeta
passevolansen. Även bönderna bearbetades starkt på klubbar,
som på konungens bekostnad voro inrättade för deras
räkning. Stämningen i bondeståndet blev mycket orolig, och
där utspelades scener, som påminde om de bullersamma
riksdagarna för 30 och 40 år sedan. En gång berättar protokollet,
hurusom »nästan alla i stället för att sitta stilla på bänkarna
stormade fram på golvet och ropade över varandra».
Talmannen beklagade sig över dylika oordningar, men det
hjälpte icke. En del bönder synas ha antastat både honom
och sekreteraren. Förgäves sökte talmannen anslå en myndig
ton, och lika maktlösa voro sekreterarens tårar och bevekliga ord.
Den mäktigaste mannen inom oppositionen tog sig Gustav
själv för att bearbeta. En afton, då konungen råkade Fersen
på operan, kallade han honom in i sitt kabinett och tilltalade
honom med »en eldad och vred uppsyn». Berättelsen
härrör från Fersen själv. I huvudsak är den väl pålitlig,
men värdefullt hade varit, om även konungen efterlämnat
några anteckningar, så att man kunnat kontrollera den enes
detaljuppgifter med den andres. Hos Fersen förefinns
nämligen en viss benägenhet att ställa sig själv i bengalisk
belysning till förfång för sanningsenligheten.
Men vi återknyta samtalets tråd: Gustav uttalade
inför Fersen sitt missnöje med »hans djärva och otacksamma
uppförande», i det han satte sig emot konungens åtgärder till
rikets bästa. Han bad den gamle partihövdingen icke glömma,
att Hans Maj:t 1772 kunnat taga hans huvud till hämnd för
att Fersen 1756 fällt dödsdomar över konungens vänner. Nu
fordrade konungen, att Fersen på riddarhuset skulle
understödja passevolansen. I annat fall skulle greven och hans
familj från Hans Maj:ts sida få röna »ett outsläckligt hat och
onåd».
Men Axel von Fersen hade varit med om för mycket här
i världen för att av kungligt maktspråk låta sig drivas från
sin övertygelse. Han bad å sin sida konungen ej glömma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
